2 x roadtrip på Österlen

Den här veckan var det äntligen dags för roadtripen på Österlen. Jag har skrivit två olika versioner om den. Så kan du välja den du gillar mest!


1. Salta vindar, nystruken knytblus och en magisk loppis. 

Trippen började med att vi såg en kär vän spela folklustspel på Fredriksdalsteatern. Satt i publiken med rödvin i en petflaska, nystruken knytblus och hjärtat sprickfärdigt av stolthet. Kvällssolen brände mot våra bakhuvuden och jag kände förväntan stiga i bröstet. Nu börjar semestern på riktigt. Precis såhär kommer jag att minnas sommaren 2011.

Sedan dess har jag suttit i hamnar och mumsat bigaråer. Hälsat på min barndoms brevkompis i ett kollektiv i Landskrona och letat upp ett hemligt hus i Trelleborg. Vi har cyklat över brandgula åkrar och somnat i värmen bland tufsiga sanddynor. Druckit flädercider med lime ur immiga vandrarhemsglas och strukit runt bland gallerierna i Simrishamn.

Vi har bott på Bed and breakfast med utsikt över kor och hav och på vandrarhem med egen örtagård och sagolik frukostbuffé.
 

Handlat rökt fisk direkt av fiskaren i Kåseberga och ätit Moule frites på en hamnkrog som doftade tungt av salt och tjära.

På en bokloppis hittade jag sista delen i bandet jag samlar på. Plötsligt såg jag den, ryggen på boken jag jagat i åratal. Och i en sportaffär fanns äntligen vindjackan jag letat efter sedan förra sommaren. Den bor jag i nu.

Vi har lunkat och strövat, andats långsamt och pratat om allt det där man aldrig hinner. Radioskrålat och eftermiddagsvilat. Sett hav och natur som är våldsam och rasande men så vacker att det gör ont.

Nu är jag proppad av intryck och alldeles varm och mjuk i själen.

2. Tomas Ledin har rätt. 

Jag hade sett framför mig att Helsingborg skulle vila i ett gyllene kvällssken när vi kom dit för att påbörja vår roadtrip. Redan då borde jag ha förstått att inget nånsin blir som man tänkt sig.

Regnet forsade mot kullerstenarna när vi äntligen tog skydd på en kebab för att äta mikrad pita för 89 kronor. Lagom till resans början blev jag jätteförkyld och levde således på alvedon och körsbär. Självklart sade magen ifrån till denna hårda behandling och jag fick stolpa hem från Fredriksdalsteatern dubbelvikt över knytblusen, med huggande smärtor och rinnande näsa.

På Söderslätt fick vi resans enda soldag. Den firade vi med att smörja in oss med solkräm som visade sig vara två år för gammal och därför hade förlorat sin effekt. Krämfadäsen resulterade i att vi blev våldsamt brända båda två. Dessutom slog jag skrevet så illa mot herr-ramen på min hyrcykel att jag började blöda ymnigt.

Då startade regnstormarna. De förföljde oss genom Ystad, in i bokloppisen vid Kåseberga och på de mjuka kullarna vid Sandhammaren - ja alltså landets vackraste strand som vi planerat att ha landets härligaste strandliv på.

När jag bokade vandrarhemmet berättade de att vi skulle få äran att bo i "stugan". Den visade sig vara en gammal byggbod med stinkande plastmattor på väggarna. Boden var typ fyra kvadratmeter stor och stod inklämd mellan parkeringen och barnens fotbollsmål. Där inne häckade vi och försökte ladda ner filmer över ett svindyrt wifi som visade sig funka överallt utom just i "stugan".

Så fort regnet upphörde sprang vi ut ur boden för att suga musten ur uppehållet. Drack öl som var lika kylskåpskall som luften.

Varje dag stängde vandrarhemmets huvudbyggnad i fyra timmar och därmed försvann också möjligheten att gå på toaletten. När jag satt på huk och kissade (fortfarande plågad av slaget mot cykelramen) bakom boden, i den 13-gradiga regnblåsten, tänkte jag bara herregud. Vi jobbar heltid och sliter året runt. Och så spenderar vi semestern såhär.

DROPPEN kom när vi hade stressat ner till Kåseberga för att gå på museum och det visade sig att museet spontant hade stängt, en timme tidigare. Då sparkade jag ursinnigt på entrédörren och skällde ut Chrille för all otur vi haft.

Vid Ales stenar blåste det så hårt att barnfamiljerna vände av skräck för att de de minsta skulle sugas ner för branterna.

Jag gjorde mitt bästa för att fortsätta le medan stormen knöt upp schalen och piskade den mot mitt ansikte.

Det fortsatte att regna i Ystad. I Simrishamn. Och i Brantevik där vi festat till det med ett lyxigt hotellrum som visade sig vara högst mediokert, extremt lyhört och det enda i byggnaden som saknade havsutsikt.

Solen kom lagom till att vi planerat att heldagsbila upp till stugan i Strömstad. Då ändrade vi våra reseplaner och ilade tillbaka till Sandhammaren där vi frossade i sand, hav, sol och glass. Och solkräm.

För som Tomas säger: Ta för dig, solen skiner kanske bara idag.

Idag skiner den  till exempel inte det minsta, så jag har skyddat mig mot regnet framför bästa sortens dag-tv.