2011-06-23

Haffad

Publicerad 10/4 2010

Jag går omkring och vrider på mig. Generad till tusen.

Orsak: i söndags morse susade jag fram på en landsväg mellan Botkyrka och Södertälje. Det var galet höstvackert. Jag brände på i nerförsbackarna och sjöng med till radion. Som tur var lugnade jag mig just när jag skulle till att passera ett ganska skarpt krön. För på andra sidan stod polisen.

När de såg mig vråla ner för backen med de gula löven som ett moln runt motorhuven gjorde de det ända rätta. De ställde sig mitt i vägen och vinkade mig till kanten.

Jag tappade balansen totalt. Började tänka på gårdagens öl till middagen och såg framför mig att jag skulle både förlora körkortet och sitta inne något halvår för rattfylla. OCH fortkörning. Kanske var det därför som jag:
  1. Glömde blinka innan jag svängde av vägen.
  2. Öppnade FEL FÖNSTER. Höger bakfönster i stället för fönstret på förarsidan, där polismannen naturligtvis stod.
  3. Inte HÖRDE vad polisen sa. Svarade ja när han frågade om mitt körkort och det är min bil när han frågade vart jag var på väg.
  4. Fladdrade med läpparna när jag skulle blåsa.
  5. Fick motorstopp två gånger och råkade BACKA när jag skulle köra ut på vägen igen. För det enda konstapeln ville var ju att jag skulle rutinblåsa. Men jag förstörde hans löpandebandprincip totalt.
Jag blir så GENERAD av denna fumlighet inför auktoriteten. Hade verkligen bara velat ropa hej och tack och sladda iväg som om ingenting när kontrollen var klar. I stället gjorde jag ett otydligt halsläte och studsade iväg på ettan efter tre försök.

Som vore jag jagad.

2 kommentarer:

blodpudding sa...

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Nu har jag skrattat så högt så att personen i rummet bredvit mitt kom in och undrade vad som är så roligt.

Jag håller ofta i dragningar för väldigt högt uppsatta polischefer då jag pysslar med polisforskning, men trots det beter jag mig ungefär som du när jag möter poliser som privatperson. Jag får lust att pipa fram; jag är en av er, jag lovar, jag är en av de goda!

Sen inser jag att man absolut inte kan säga så och att jag ju inte står för att det skulle finnas goda och onda personer i världen. ;-)

Annika sa...

Ååh den där känslan! När jag blir stannad brukar jag först tvinga mig själv att (försöka) andas lugnt, sedan paniksvettas, sedan stanna bilen - vilket ofta blir så kallat "kärringstopp" - sedan stamma, sedan aldrig lyckas blåsa tillräckligt hårt eller mycket... Det underliga är, att när jag kör därifrån så är jag övertygad om att polisen bad mig blåsa fler gånger för att han säkert gillade hur jag såg ut när jag blåste. Mitt logiska tänkande återvänder oftast efter ett par kilometer.