Jag var på Hair ikväll. Den var lika grym som alltid. Nästan till och med lika fantastisk som i New york förra våren. Jag blir alltid så besatt av musikaler. Måste google upp hela ensemblen och dagdrömmer intensivt att jag har en av rollerna. Sist var det Hud. Nu var det Sheila. Ensam, påtänd och gravid i ett badkar. Jag sjöng
hennes sång inombords hela vägen hem.
Annars är jag tom på ord men full av tankar. Äter för mycket kakor på eftermiddagarna, lyssnar på gamla, trygga låtar och gråter så fort någon rör vid mig. Men det är okej. Så är det ibland. Det går inte att styra livet med fjärrkontroll, tydligen.
Återkommer när jag har mer att berätta än vad jag stör mig på hos andra människor och sånt dumt.
1 kommentar:
Ingenting du skriver är dumt. Sådetså. Och livet är förbannat svårt att tygla, jag vet precis vad du menar. Tvära kast mellan känslor och händelser. Och allt ska man tydligen kunna hantera på ett rationellt och sansat sätt. Var är den där jättelika manualen på hundra olika språk som borde följt med när man föddes liksom?
Hoppas du mår okej ändå. Vi ses snart.
Kramar
Skicka en kommentar