2011-03-10

Personlig assistent #ungpajobbet part 1

Sedan jag skrev det här inlägget har jag grämt mig över alla knepiga jobb jag inte berättade om. Som inte fick plats.

Så here it goes, ännu en arbetsdag jag minns:

Blöjan har krullats ihop till en hård bomullskorv. Klistret från snibbarna fastnar i fingrar, kläder och våtservetter. I en kvart har jag försökt trä den rätt mellan hennes ben. Men hon krampar och kvider, låren pressas mot varandra och gör det omöjligt att få blöjan på plats i trosorna. Hon är 45 och tittar på mig med stadig blick medan kroppen vrider sig okontrollerat. Jag är 20 och min rygg är svettblöt när jag försöker släta över situationen genom att skoja om en blomma jag dödat. Plötsligt avbryter hon min brottningsmatch med hennes kropp genom att säga nu kissar jag.

Vi pausar, tystnar, medan hela sängen blir dyblöt. Byxorna, tröjan, till och med behån suger åt sig av vätskan. Vi börjar om. Klockan närmar sig lunchtid och jag klär av henne allt. Kämpar med de spastiska benen, fast beslutsam om att det SKA GÅ. En stund senare sitter hon i sin tv-fåtölj med blöta fläckar på kläderna. Hon är helt slut och jag med. Jag sitter framåtlutad och  håller hennes cigarett medan ryggen värker. I ett halvår efteråt gör den vansinnigt ont.
 
Under hela min högskoletid jobbade jag extra som personlig assistent. Det är ett av de bästa jobben jag har haft. Jag gillade verkligen att vara en del av personernas vardag, att vara deras ben och armar. Men jag fick aldrig någon handledning, fick aldrig gå dubbelt eller gå någon kurs i grundläggande medicin. Fick inte lära mig hur man sätter blöja på spastiska kvinnor, vilken ställning som är bäst när man sliter och drar i hennes ben för att komma åt med salva.

Från dag ett var jag ensam och gav kvinnorna mediciner som deras liv hängde på. Jag gjorde långresor med en kvinna som var svårt epileptisk och rulllstolsburen - utan att veta hur man hanterar ett anfall. Jag gav en annan näring genom en kran rakt in i magen. Stressen över uppgifterna var enorm. Idag hade jag ställt krav på företaget. Då landade jag i  övertygelsen om att det bara var jag som var ovanligt obildad.

Jag levde på stunderna när brukarna berättade hur mycket de gillade mig, hur jag gav dem livskvalitet, förstod dem. Idag lever jag hellre på en dräglig lön, fortbildning och lunchpauser. Jag accepterar inte arbetsdagar som är 14 timmar långa utan avbrott.

Då upplevde jag inte att jag hade något val.

Det känns lite gnälligt att dra upp arbetsplats efter arbetsplats jag har varit missnöjd med. Men nu gör jag det ändå. Jag vill samla till massgnäll. För jag tycker verkligen att det är orimligt vilka krav som ställs på alla unga som är på väg in på arbetsmarknaden. Som tar de där jobben som ligger och krafsar i botten av arbetsförmedlingens soptunna. Som jobbar utan ordentlig vägvisning, lön och anställningstrygghet.

Startsträckan till en schysst arbetsplats är evighetslång för alla som inte glider fram på bananskal och kontaktnät. Företagen som kör The Phone house-stilen är allt för många.

Det här är riktat till varenda politiker som hetsar om att ungdomar ska ut i arbetslivet, till varje pris. Det handlar om att skapa förutsättningar för en lite mer dräglig arbetsmiljö för unga. För alla som är orutinerade, tunnskinnade och plågsamt medvetna om hur många som står i kö för att få just skitjobbet de själva har.

Haka gärna på. Berätta om arbetsplatserna där du startade din karriär. Hashtagga #ungpajobbet, eller lämna länken till ditt inlägg här i kommentarsfältet. Kom an. Jag gör en lista.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Jag jobbar i en butik i ett fult köpcentrum en sommar. Öppning till stängning helt själv, 9-19. Långpannan kallades passet.
Behövde man gå på toaletten fick man ringa väktarna. Inget kollektivavtal, inga raster, inget OB-tillägg.

Frida Gro sa...

Huga! Alltså det här med inga raster. Vad är det? Är det lagligt?

Chrysolite sa...

Men gud va hemskt! allt som du sa där att du var tvungen att göra ensam ska man ha undersköterskeutbildning för att göra eller åtminstone vårdarutbildning, den spastiska kvinnan skulle du ha haft hjälp med och mediciner får man inte ge utan delegering och det tar minst en vecka att få det! och jag vill inte ens tänka på den rullstorsbundna kvinnan. Att skicka en oerfaren och outbildad person ensam med en epileptiker sådär är inte bara farligt utan också olagligt. Lex maria anmälning säger jag!