Krossa fulheten

8 mars kom och passerade med bravur. Sidan jag jobbar på fyllde ett år och kampanjen jag slitit med i månader sjösattes. Jag minglade på historiska museet, demonstrerade med mamma och ett helt lass fantastiska jourtjejer. Sen avslutade jag dagen med att äta strömming med lingon på en Harvest inn vid Nytorget. Kampen och framtidstron strålade ur varenda människa igår kändes det som. Även mig.

Trots det hade jag värsta fuldagen. Det händer att jag står i timmar och byter kläder framför spegeln. Mer och mer missnöjd och frustrerad för varje plagg. Att jag sminkar och sminkar om. Sliter och drar i håret, fäster det i klämmor, ruskar ur dem och knölar in allt i en tofs. Men inget inget blir bra.

Så var det igår. Och det värsta är att jag inte kan låta bli att säga till folk hur ful jag känner mig. Jag pekar på t-shirten som säckar sig över kjolskanten och skrattar. Rufsar om håret och skriker blä. Blänger på mig i toalettspeglar och hör mig själv muttra att det är helt sjukt hur ful man kan va.

Så himla knäppt. Jag är ju inte ful. Har listat ut att själva fulkänslan inte hänger ihop med någon faktisk fulhet, utan något annat. Kanske samma sak som det jag skrev om i förra inlägget.

Så: mitt mål inför 8 mars nästa år att inte sprida fulkänslor. Inte bli så fixerad vid mina egna kläder att jag knappt kan hänga med i intressanta seminarier. Och inte låta fulheten hindra mig ifrån att gå på superrolig Bangfest.