Apan som inte gick hem

Jag var med om en så tokig grej igår. Den utspelade sig på ett evenemang, en dag späckad med en massa korta presentationer av den senaste genusforskningen. Dam efter dam som visade powerpoints och drog knivskarpa slutsatser. Pekade på staplar och levererade snåriga teoretiska begrepp på löpande band. Skämtade så som folk bara gör när de vet att det bara finns likasinnade i rummet.

Som vanligt stånkade jag lite över att det knappt fanns en enda man i salen, varesig bland forskarna eller i publiken. Men jag behövde inte fundera särskilt länge på saken. För det fanns en farbror som skulle komma att göra min dag.

Han hade forskat på apor nånstans i Afrika. Enligt programmet skulle han berätta om hur de föll in i könsroller, i samband med att skötarna lärde dem prata med människor.

Farbrorn såg mycket nöjd ut när han inledde sin presentation. Han visade upp en jättemapp med symboler som aporna pekade på för att göra sig förstådda. Sen presenterade han aporna med namn och färg på pälsen. Publiken höll andan. Snart skulle det stora genusavslöjandet komma.

Men det kom aldrig. Farbrorn gottade sig i apminnen och skrockade åt hur aporna brukade jaga varandra i sina burar. Sen gav han sig in på ett långt resonemang om symbolerna aporna brukade peka på. Nu, tänkte publiken. Nu kommer det.

Men i stället för att sätta genusknorr på sin berättelse rundade farbrorn av genom att redogöra för hur en honapa brukade peka på en päronsymbol, när hon ville prata med just honom. Jag heter nämligen Pär och som ni vet blir det samma sak som päron på engelska; peeeeear.

Slut.

Det var tyst en stund. Sen reste sig en av nordens främsta genusforskare och ställde en asinvecklad fråga om genus kopplat till språk och typ intersektionalitet. Farbrorn stammade och muttrade, svamlade och svalde. Näe. Det kan jag faktiskt inte svara på bara såhär, sade han.

Och det var så fint. Så uppenbart att han var ett alibi, ett tydligt försök att locka in män i genusforskarvärlden. Att han inte hade någon aning om hur fel han hade hamnat och än mindre hur arrangörerna beskrivit hans forskning i programmet. Att de hade ringt honom och frågat det här med aporna, kan du koppla det till genus tror du, och att han lyckligt tackat ja utan att ha en aning om att apskämt sällan gör sig bland genusforskare. Forskare som ständigt får strida för att vinna respekt när de presenterar sina resultat. Som ständigt stångas med folk (ofta farbröder) som anser att genus är en ickevetenskap, ett löjligt påhitt som kostar dyra forskarpengar.

Men han var ju så oförarglig!

Jag började genast fundera på om han hamnar i samma situation ofta. Han brinner helt tydligt för att berätta om aporna. Kanske har något it-företag bjudit in honom till motsvarande forskardag och sagt det här med aporna, kan du koppla det till teknologi och kommunikation.

Kanske har han fått uppdrag för sminkkedjor, tv-bolag, fruktgrossister och livvaktsfirmor. Alla vill dra paralleller till aporna. Alla väntar sig nåt nytt och fräscht.

Men ingen skrattar åt päronskämtet. Inte ens jag, trots att mitt hjärta blödde.