Personalchefens byxdräkt är elefantfärgad, naglarna spetsiga. Hon upprepar samma mening om och om igen och jag vet inte vad jag ska svara, rycker i luddet på min tröja, försöker förklara men använder fel ord.
Bara fem minuter senare står jag i blötsnön på Karlavägen igen. Uppsagd, lättad och samtidigt jävligt besviken på mig själv.
Jag är mitt i den värsta våren i mitt liv. Men mina upplevelser är inte unika, tvärtom. De är säkert så vanliga att de knappt förtjänar ett maratonlångt blogginlägg. Men efter att ha sett kvällens Uppdrag granskning känner jag att det inte spelar någon roll. Jag vill skriva om de orimliga krav som ställs på unga.
Jag var 22 år gammal, dålig på allt och hade ryggsäcken full av skit. Det enda jag ville göra var att sova. Ducka för framtiden, förväntningarna. Journaliststudierna var helt övermäktiga så jag tog en termin ledigt. För att skaffa arbetslivserfarenhet och riktning. Men förutsättningarna för att jag skulle kunna göra succé på en helt ny arbetsplats i det läget var försvinnande små.
Under rubriken Arbeten utan krav på yrkesutbildning hittade jag jobben som jag hade chans att få. Jag sökte ett tiotal om dagen och fick en del också. Men det liksom... gick inte.
Först fick jag jobb på Älvsjömässan. Jag skulle klä mig i höga klackar och ställa 50 frågor till mässbesökare om vad de tyckte om belysningen och toaletterna. Intervjua en, stirra i mattan och räkna till fem. Sen gå på nästa. Det var mitt uppdrag. Folk gick i långa cirklar runt mig, ryggen värkte av den stora bunten jag bar på armen och jag tänkte: jag dör nu. Efter sex timmar sade jag upp mig med tårar i ögonen. Lön: 200 kronor.
Tillbaka på ruta ett. Men jag hade en plan; jobba med människor. Javisst, det var såklart det jag skulle göra! Sökte jobb på ett äldreboende i Vasastan och fick det. Gratulationer och ryggdunk. Arbetsdagen började klockan sju och jag laddade laddade laddade.
Hade panik redan kvällen innan jag skulle påbörja min nya karriär. På morgonen visade det sig att undersköterskan jag skulle gå bredvid var dödstrött på panikslagna 22-åringar. Hon gav mig uppdraget att duscha de våldsammaste damerna, mata de spottigaste gubbarna och byta blöja på den mest orörliga tanten. Sen räckte hon leende över ett schema där tidiga morgnar gick omlott med kvällspass. Jag gick in på toaletten och spydde. Sade upp mig per telefon efter tre sömnlösa nätter.
Herregud, jobba med människor. Det hade jag nog ändå inte rätt gnista för. Men kontor! Det är min grej.
Så jag lade manken till och skrev en ståtlig ansökan till ett bemanningsföretag. Strösslade det med uttryck som flexibel, gladlynt och stresstålig. Kom på intervju och hörde mig själv säga att jag går igång på utmaningar och siktar högt. Fick jobbet, tjohooo!
Gratulationer och ryggdunk. Heltidslön: 11 000 - men det gör inget när man får slippa blöjor och jobba som flashig ambulerande receptionist i stället. Men receptionist är ett vitt begrepp visade det sig. Jag hamnade nämligen i växeln på ett försäkringsbolag.
600 samtal om dagen, det var mitt uppdrag. De enda kroppsdelarna jag behövde använda var pekfingret som matade fram samtalen och ögonen som jag fäste på köräknaren. Det stod ständigt ett 40-tal personer i kö. Varje hjärtslag gjorde ont. Var det här livet? Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva en enda dag.
Jag överlevde tre. Sen satt jag framför chefen i elefantdressen och försökte förklara att jag inte hade något val. Jag KUNDE bara inte fortsätta.
Som tur var dröjde det inte länge förrän jag fick nästa jobb. På ett servicehus den här gången. Ryggdunk igen. Jag fick gå bredvid i en halv dag, sen åkte jag på ett kvällspass, ensam. 20 pensionärer att ansvara för. Jag hade ingen aning om vem som var dement, vem som var förlamad och vem som bar blöja. Det var bara att dra i byxlinningen och kolla. Nyckelknippan vägde bly och schemat var helt orimligt. Minns att jag skulle vara på fem olika ställen och ge medicin klockan 17.05 och på fem andra ställen och natta klockan 17.10.
En kvinna hade kissat ner hela sin lägenhet och satt naken på en stol med en kniv i handen. I nästa hem serverade jag en liten farbror sin kålpudding. Var för stressad för att hålla honom sällskap under middagen. När jag kom tillbaka upptäckte jag att han var både blind och halvdöv och hade täckt rätten i cornflakes och mjölk eftersom han trodde det var frukost. Nu satt han hungrig och grät över sörjan som inte gick att äta. En dam fick gå och lägga sig med våt blöja, för två våningar över henne hade jag glömt att ge ett gammalt par sin hjärtmedicin.
På natten drömde jag om ändlösa korridorer och döda farbröder som dinglade bakom varje dörr. Ångesten rev i bröstet. Hur skulle jag kunna klara av ett helt yrkesliv när jag inte fixade en enda dag utan att gå under.
Veckan efter skrev jag ut en mapp full av cv:n och ansökningsbrev. Gick HELA S:t Eriksgatan fram och tillbaka. Sökte jobb i varenda butik. Varenda sushirestaurang och lampaffär. Fick inget. Kunde inte släppa mantrat som börjat spela i mitt huvud: vem som helst hade klarat det här bättre än jag. Vem som helst.
Jag kommer aldrig att hitta ett jobb jag klarar av.
En läkare sjukskrev mig motvilligt när jag knappt kunde stå på mina ben längre. Men jag tycker att du ska börja jobba igen snart. Det är inte bra för ungdomar att vara sjukskrivna länge. Jag nickade. Tänkte: du vet ännu inte att du kommer att behöva sjukpensionera mig. Jag klarar inte det här. Aldrig.
När sjukskrivningen förlängdes tyckte läkaren att jag skulle skaffa en mer effektiv terapeut. Det är viktigt att du kommer tillbaka till arbetsmarknaden SNARAST, annars kan det vara kört.
Jag lyckades ta mig tillbaka. Med hjälp av terapi och en mamma som lyckades nästla mig in på sitt jobb som assistent. Där sorterade jag gem och packade plastmappar. Överlevde dagarna. Fattade mod och började plugga igen. Jag räddades av kontakter, professionell hjälp och ett sammanhang som var väldigt stabilt i övrigt. Det är jag för alltid tacksam för. Och plågsamt medveten om att andra inte har samma förutsättningar. Att en del har fel efternamn för att ens få de där skitjobben.
Jag avundas verkligen inte dagens ungdomar. Arbetslösheten är ännu högre nu och jag vågar knappt tänka på vilka jobb de tvingas ta. Tappra, tappra kids - jag beundrar varenda en som inte dukar under för trycket. Som lyckas hålla pressen på avstånd. Själv har jag sett en efter en falla omkring mig. Startsträckan man ska behöva utstå innan man själv kan börja ställa krav på sin arbetssituation är så enormt lång.
Jag ser inslaget med tjejen som skalar lådvis med bananer och inser att jag är mycket bättre rustad för sådana jobb nu än jag var då.
Under de mest skälvande åren förväntas de mest orutinerade medborgarna utföra de mest gräsliga uppgifterna för en lön som är lika hånfull som läkarnas ton när benen inte bär längre. För GUD FÖRBJUDE att man väljer en annan väg än Arbeten utan krav på yrkesutbildning. Alla måste göra sina hundår.
Under valrörelsen skanderade politikerna i kapp: Ungdomarna måste jobba! Så och bara så räddar vi Sverige.
Men det är ett för stort ansvar på fel personer. Det behövs så mycket mer än bara ryggdunk för att härda ut.
Jag på gemsorterarjobbet sommaren 2005. Räddad och stolt.
15 kommentarer:
Herre gud. Jag blir alldeles svettig av att läsa det här. Och ÅNGESTEN med att inte hinna med de gamla och att inte kunna ge dem mer än det knappaste knappa. Vill bara grina.
Skönt med gemsorterarbilden. Hopp om livet.
När jag läser detta är det nära till den vrede jag känner över de orimliga krav som ställs på våran tappra, tappra generation. Arbetena finns inte, inflytandet över situationen ligger någon annanstans, men de av oss som inte lyckas finna fast grund belastas likväl. Det är ett karaktärsmord. De unnar oss inte ens att falla med värdighet.
Aj, jag känner igen mig så väl. Du (och din blogg) är så himla bra och fin!
Nu har jag tänkt på den där elefantkvinnans "falsk marknadsföring"-kommentar sen igår. Jävla människa att inte ha insikt om någonting. Jag tycker att jag är en trevlig, serviceinriktad person som passar bra att arbeta med kundkontakt i tex detaljhandeln. Jag är faktiskt rätt bra på det på mitt nuvarande jobb. Men det betyder väl inte att jag ljög om de egenskaperna när jag vantrivdes i klädbutiken på söder och hade ångest varje gång jag gick hem och fick ont i magen så fort jag såg chefen?! Man är väl ingen robot som på jobbet står helt utanför sin egen person och känsloliv.
Elefantkvinnan verkar påminna om min ångestchef, det är nog därför jag går igång på det här viset!
Sofia: Ja, det var ångest. Jag tror att jag redan i stunden insåg att det var en helt idiotisk grej av elefantkvinnan att säga. Men skammen var inte mindre för det.
Bear: Ja, det är sjukt. Vet inte vem som förväntas förändra det. Gud vet att det inte är 22-åringarna som har makten att göra det i alla fall.
Nippertippa: Aj. Och tusen tack!
du är bäst! blir helt sjukt rörd och så imponerad av dig. massa kramar.
Linda: Finaste du!
Frida- jag känner mig precis som en av de där ungdomarna som har en lång sträcka kvar innan hon kan ställa krav på sin arbetsplats. & ofta, precis som du beskriver, känns det som att JAG KLARAR INTE MER. Men när jag läste det här blev jag helt klart pepp och fick färsk framtidstro i gängorna. Det var fint.
Och dessutom är jag väldigt impad av din karaktär och beslutsamhet!
saralein: Vad fint att jag sprider framtidtro! Jag tycker själv, såhär i efterhand, att jag var väldig driftig som kastade mig in i olika sammanhang som jag gjorde. Men då kändes jag mig bara misslyckad.
Hoppas du ser slutet på din sträcka snart.
Vi har alla varit där, men tack för att DU sätter ord på det! Gillar din blogg!
Lena
Alltså, TACK!
Sånt jäkla bra inlägg. Känner så väl igen mig. Speciellt i skildringen av vårdjobbet.Varför sätter de en oerfaren på de jobbigaste rundorna? Och varför kämpar man till man kräks? Aldrig mer. Aldrig mer.
Jobbet på mässan har jag också haft. Du hade iallafall modet att säga upp dig, jag slutade svara när dom ringde.
Utbildar mig nu till sjuksköterska för att kanske kunna förändra nåt. Jag är 24 år och livrädd för att inte palla trycket.
Koftan: Kära finaste. Aldrig mer. Och tack för responsen.
Hanna: När jag stod färdigutbildad var jag spyfärdig av rädsla för arbetslivet. I efterhand inser jag att jag borde ha låtit mig själv vara ny. Säga: det där pallar inte jag, än. Släppa bilden av att man måste vara så armbågig för att lyckas. Det är tufft i början för alla tror jag. Men det blir bättre! Jag tror att du blir en strålande sjuksköterska. Men ta det lugnt, ta hand om dig längs vägen. Lova.
Det här inlägget behövde jag verkligen läsa. Tack!
Skicka en kommentar