På vilket sätt velar du om barn?
Jag är rädd att ångra mig. Kan dagdrömma om stunden barnmorskan lägger min nyfödda på magen. Att lyfta barnet över tröskeln till mitt hem för första gången. Betrakta det, fundera på vilka drag som är mina. Hur det där lilla, nya livet kommer att bli. Jag kan längta efter att dela det där med Chrille.
Men sömnlösheten. Evighetsskriken. Ettåringen som gnyr, river ner allt och rusar runt okontrollerat. Tvååringen som hostar, trotsar, testar, krigar.
Vardagen. Irritationen, evighetsstriderna. Jag är så rädd att jag skaffar barn bara för att det förväntas av mig. Att jag kommer att kvävas sen när beslutet är oåterkalleligt.
Jag var tillsammans med en kille som har barn en gång i tiden. En pojke som verkligen inte gillade mig, som (med rätta) tyckte att jag stod i vägen för hans pappa. Jag tror att det kommer därifrån. För jag fick vaknätterna, den vilda ettåringen och den trotsiga tvååringen. Men inga leenden, ingen babylove. I stället kände jag mig djupt misslyckad som inte fick honom att älska mig. För det är ju allmänt känt, att alla tjejer gillar bäbisar och bäbisarna gillar automatiskt dem.
De vaknar inte på nätterna och vrålar när de ser att tjejen ligger i samma säng. Säger: gå härifrån, gå hem så fort de lär sig prata.
Det här är väldigt personligt för mig. Jag skriver det för att jag misstänker att det inte är ovanligt. Att det finns många plastmammor där ute som plågas av prestationsångest. Av skam när de inte knyter an. Man måste ju älska ett barn!
Det tog åratal för mig att bli av med den där barnångesten. Att släppa idén om att jag väcker ungars avsky med min blotta uppenbarelse. Att komma fram till att jag var nitton år då och gjorde mitt bästa. Men att förutsättningarna för att jag och pojken skulle klicka var försvinnande små.
Jag hoppas att jag får ett barn en dag. Jag har börjat tro på allvar att det är det jag vill. Att jag inte kommer ångra mig. Och att mitt barn kommer vilja sova i samma säng som mig, utan att vråla av skräck.
Jag kan till och med längta.
8 kommentarer:
Åh vilket inlägg Frida!
Ska försöka kommentera utan att bli en nej-det-är-bara-helt-fantastiskt-rosenrött-underbart-du-kommer-förstå-sen-morsa (dvs: skräcken.)
Jag har inte haft särskilt mycket småbarn omkring mig men en gammal pojkvän hade en lillebror som var typ 1 när vi träffades. Lillplutten var jättefin och vi "knöt an" till en början och jag gillade honom verkligen. Sen förvandlades han till en gnällhög som var sur och uppmärksamhets-gnällig non stop, dygnet runt. Jag höll på att bli galen och han märkte att jag inte var samma mys-Sofia som alltid och tittade på mig med först frågande, sen vaksam, sen ointresserad blick tills jag höll på att dö av dåligt samvete. Det där gnager på mig fortfarande, snart 10 år senare.
Jag känner igen rädslan för att inte stå ut med nätterna, skriken och allt det irrationella, omöjliga. Och jag hade svårt att se ett barn älska mig så där. Men de gör det och när Knappen drar mitt ansikte till sig och vill somna näsa mot näsa på kvällen då är varenda vaknatt, varenda bråk värt varenda sekund. Det har hänt något i mig sen han kom, något som jag trodde bara var föräldrasnack, men det finns där, osvikligt och förvånar och tröstar när det är lite tungt.
(har tydligen ett behov av att prata lite om det här. hehe.)
Jag ångrar mig ibland, intensivt i korta stunder. Tänker att innan hon fanns kunde jag sova hur länge jag ville, komma hem när jag ville. Så försöker jag föreställa mig att hon inte finns. Och det går upp för mig hur fundamentalt förändrat mitt liv är. Jag vill inte leva utan mitt barn, KAN inte leva utan mitt barn. Kan överhuvudtaget inte se någon poäng med att få sova hur länge jag vill, festa eller supa eller skriva hela natten, om hon inte finns.
Mitt barn kräktes i mina händer härom dagen. Det stank spya i hela bilen och det enda jag tänkte på var att jag ville hjälpa henne att må bra. Om ett barn hade spytt i mina händer för tre år sedan, hade jag antagligen spytt tillbaka.
Det är därför man aldrig ångrar sig. Man älskar dem så mycket att man skulle äta deras spya om det krävdes. Och det gör det omöjligt att ångra sig mer än korta stunder :)
Kram!
Ditt liv kommer aldrig bli som det varit Frida. Så är det. Men det betyder inte att det blir sämre. Bara annorlunda. Mer ärlig okomplicerad rak kärlek, en kärlek som bara finns där. Du kommer alltid ha ngn som älskar dig innerst inne utan att anstränga dig. Men en massa bråk och sömnlösa nätter också. Men det går över när de blir lite större.(tills de blir tonåringar, då är det sömnlösa vaknätter igen...) Jag har precis nattat mina små killar. och just det Sofia skriver; den stunden när de ska somna och vill ligga brevid mig näsa mot näsa med armarna om mig. Den stunden som är så lugn och ärlig och okonstlad. Den väger upp alla Mamma du är dum, tårar, hårda ord och tjafs som man har med en trulig 7-åring under en dag.
Släpp sarjen Frida och hoppa! Det är det värt. Jag lovar.
Dom tidigare har skrivit så fint och så bra. Instämmer till fullo. Iblnd kan jag känna mig så kvävd och trött, men när pojkarna kryper upp i mitt knä och säger "mamma, du är fin. Jag älskar dig", och det händer ganska ofta, då blir mitt inre så varmt och lyckligt att tanken på att ha ett liv utan dom blir outhärdligt.
Har du möjlighet, kliv in i den här världen. Det är värt det som Anna skrev. jag lovar jag med!
/Kicki
Tack för alla fina kommentarer. Tankeväckande och lugnande på samma gång. Som Kicki skrev: får jag möjlighet kliver jag nog in i den världen så småningom.
Det är så skönt med din ärlighet och äkthet i den här bloggen. Och att du alltid lyckas skriva så nyanserat och träffsäkert. Det är så många här i världen som gör så mycket just för att det förväntas av dem. Men det slår mig allt oftare att det som verkligen imponerar på mig är de människor som vågar göra det som INTE förväntas. Att välja att inte skaffa barn, eller att välja att leva singel, är faktiskt något jag kan beundra hos andra, även om det kanske låter konstigt. Jag beundrar dem som vågar leva sina liv oberoende av det mönster som alla förväntas välja. Och som njuter av livet på sitt eget sätt, och som kan göra det utan att söka den konventionella bekräftelse som alla andra söker. Visst är det fantastiskt med barn (jag har själv två stycken som jag älskar över allt annat), men det är mycket i livet som är fantastiskt! Man kan uppleva lycka på många olika sätt, och det ena är inte bättre än det andra. Man MÅSTE inte skaffa barn, man är inte mer lyckad för att man gör det! Man är heller inte mer lyckad bara för att man är gift och inte singel, eller bara för att man bor i hus och inte i lägenhet eller bara för tusen andra saker som förväntas i det här samhället, som står i någon slags osynlig regelbok, och som stressar upp oss alla... Du har en skön inställning som jag hoppas du kan bevara. Ta det lugnt och ta det med ro. Precis som du skriver, en dag kanske du kliver in i det livet, men stressa inte fram det. Låt det komma bara. När det känns rätt. Och kommer det inte, så kommer det något annat. Som är lika mycket värt.
/Lovisa i Uppsala (som inte kan låta bli att smygläsa din fantastiska blogg)
Tusen tack för den här kommentaren Lovisa! Den har väckt mer tankar och gav mig mer värme än du kan tro.
Skicka en kommentar