Det finns grader i helvetet

När jag var deppig den där våren ni vet, då drömde jag samma mardröm om och om igen. Den gick ut på att jag hade tappat alla mina tänder. Det var helt brutalt. Antingen gick jag runt med dem i munnen och kunde inte svara när folk tilltalade mig, eftersom de lösa tänderna riskerade att rasa ut. Eller så hade jag dem i händerna och kunde inte ta emot mig när jag ramlade. Inte slå tillbaka när jag blev överfallen.

Någon berättade att det där med tänderna har med maktlöshet att göra. Försvarslöshet. Efter ett tag slutade jag drömma sånt. Lättnaden.

Men de senaste åren har drömmarna återvänt, om än i lite annan tappning. Den här gången handlar de om min diamantring. Två veckor innan bröllopet fick jag nämligen ett ryck och köpte en guldring med små diamanter på rad. Det är ett väldigt extremt tilltag för att vara jag.

Guldsmeden som sålde ringen varnade för att diamanternas infattningar kunde släppa. Att de behövdes ses över inom något år. Det skulle han aldrig ha gjort.

Sedan dess drömmer jag regelbundet att mina diamanter ramlat av ringen. I drömmen tittar jag på mitt finger och där stenarna suttit finns bara svarta hål. Ofta letar jag febrilt efter mina diamanter, håller dem krampaktigt i handen eller till och med bär dem i munnen. Jag vaknar alltid med skyhög puls och måste lysa upp handen med min I-phone för att försäkra mig om att ringen är intakt.

Tanddrömmen har blivit diamantdrömmen. Tänk om jag hade vetat det i april 2005.

Och naturligtvis fanns det en sån här bild på Google.