Det är sådana här gånger jag önskar att jag inte bodde i en storstad. Då jag önskar att jag hade landat i en mindre, utan sjuvägskorsningar och pendeltåg.
Då inbillar jag mig att alla mina vänner hade bott högst en kilometer bort. Att jag hade gått ut på balkongen och busvisslat och så hade de stått utanför min dörr fem minuter senare, med en skål marängsviss under armen och neseril i sina fickor.
Nu kan jag busvissla bäst jag vill. Ingen kommer att komma rusande.
*Vill mörda alla deltagare i Lets dance*
6 kommentarer:
Av nån anledning tänkte jag skicka ett Facebookmeddelande men hittade inte dig där.
Är också hemma, i en mindre stad, men känner mig lika ensam. Jag hade ärligt talat inte orkat umgås med nån ikväll, är jättesliten i kroppen. Men det är ändå så sorgligt.
När jag gick kvällspromenad med hunden mötte jag två tjejer, typ 20, med två meter långa ben och klirrande systempåsar. Och jag kände mig så avundsjuk att jag nästan dog.
Hatar också Let's Dance och sparar På Spåret till på söndag.
Åh, systemetkassarna. Jag har sett dem genom mitt fönster, utom mig av avundsjuka.
Finns visst på fejan, men under mitt efternamn som jag inte skriver här. Ska kolla om jag hittar dig.
åh finis. men du vet att jag alltid kommer med första bästa tåg när du visslar genom mobilen i varje fall. alltid nåt ju. krya! puss.
Bästa Lindi. Det är det allra viktigaste såklart. puss!
Å jag skulle vilja komma rusande med marängswiss, men det är jättelångt. Hoppas på att ses den sjuttonde mars.
Kram!
Tänk vad gott och trevligt det skulle va!
Skicka en kommentar