2011-02-24

Att vara dödligt kär i Stefan


Redan när jag började i sjuan längtade jag efter den där dödliga förälskelsen. Den utplånande, vettlösa. Beröringen som nästan gjorde ont. Hånglet som varade i en evighet.

Tyvärr var jag en tvärhand hög, led av svår acne och en förlamande blyghet. Så förutsättningarna att få någon att älska mig utplånande var ganska små. Dessutom fanns det bara två slags killar i min ålder: de som tjuvrökt sedan fyran, spottade tjocka loskor, kastade potatis omkring sig i matsalen och brölade som ilskna kor. Och pojkarna, de smala som bar för stora t-shirtar med superhjältetryck, höll matteböckerna tätt mot bröstet och hade gummibågar bakom öronen för att hålla glasögonen på plats. Precis så stereotypt var det.

Jag var extremt fascinerad av allas skolans kärlekspar. Minns att jag hamnade bakom ett av dem på väg hem från skolan en vinterkväll. Hon hade världens snyggaste metallicjacka och fick låna hans tumvantar. De gick hand i hand och mitt hjärta nästan brast av längtan efter att få vara henne. Så jag gick tio meter bakom dem, placerade försiktigt fötterna i deras fotspår och log när de kysstes. Sen gick jag hem och hånglade upp min Michael Jackson-affisch.

All den där längtan. Jag var bara tvungen att hänga upp den på någon. Jag fann killen, vi kan kalla honom Stefan, på en onsdagsrast i åttan, utanför träslöjdssalen. Han kom att rädda mitt liv.

Det här var nämligen en väldigt bister tid. Jag vantrivdes i skolan, vardagen och inte minst i min egen kropp. Mina föräldrar skildes, morfar blev sjuk och precis allt gjorde ont, hela tiden.

Stefan var perfekt. Han hade skejtarjeans och spikes i håret. Tröjor med tjocka luvor som jag drömde om att få gömma ansiktet i. Jag såg att han var blyg som jag. Men han hade en mjuk och självsäker gångstil, tog sin plats utan att bröla och spotta.

Jag lärde mig hans schema utantill. Visste exakt när och var jag skulle hålla till för att våra vägar skulle korsas. Ställde cykeln i hans cykelställ, tajmade hans lunchraster. Köpte jättestora snickarbyxor och en en duvblå huvtröja. Gjorde till och med några trevande försök att åka skateboard.

Stefan fick mig att längta tills helgen var slut och vardagen började. Jag skrev heta texter om honom i min dagbok och tog kvällspromenader till villaområdet han bodde i.

Jag fick det jag ville; den dödliga förälskelsen. Därför gör det inte så mycket att jag och Stefan aldrig sade ett ord till varandra. Ärligt talat vågade jag aldrig ens möta hans blick under de två år han dominerade mitt liv.

När mina kompisar pratar om pojkvännerna de hade i högstadiet, då tänker jag på Stefan. Glädjen över att hitta ett gömställe på läktaren och kunna spana på honom en hel friluftsdag. Sitta bakom honom på bussen och försöka lista ut vilken doft som var hans.

Jag har Stefan att tacka för att jag inte dukade under - utan i stället rusade till skolan klockan kvart i åtta på sovmorgnar, bara för att det fanns en chans att springa in i honom utanför fysiksalen.

Jag ville faktiskt inte prata med Stefan. Var inte redo för sånt. Att evighetshångla med honom innebar också en allt för stor risk. Jag hade inte råd att förlora honom. Behövde Stefan precis som han var, i min dagbok.

Har såklart kollat upp honom på Facebook. Han är småfet idag, roar sig med att skriva nedlåtande statusuppdateringar om kvinnliga politiker och har till synes en fäbless för seglarskor. Jag har haft vaga planer på att skicka ett meddelande och tacka. Men jag tror att jag behåller vårt förhållande som det var, livet ut.

Tyst och innerligt.

9 kommentarer:

KellogsFrank sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Maria sa...

Så himla fint skrivet och väldigt igenkännande.
Jag förstår precis, precis vad du menar.

Tack för ett grymt vackert inlägg.

* sa...

så himla härlig text.

Summercat sa...

hej&hå vad man känner igen sig. jag var också sådär dödligt kär på avstånd, på både högstadiet och gymnasiet innan jag började våga prata med killar.

baglady442 sa...

Oj, shit. det är ju precis så där det var. man ville liksom inte prata. bara beundra på avstånd. du skriver bra kvinna.

Frida Gro sa...

M: Tack! Intressant att du känner igen dig.
*:tack
S: Undrar varför man var så skraj?
B: Tack kvinna!

Boel sa...

Sa BRA skrivet!

Frida Gro sa...

Tack Boel!

Linda sa...

Helt underbar text! Precis så var det för mig på högstadiet. Jag var på något sätt nöjd med att bara titta och drömma; det var tillräckligt. Brottades med mina egna svårigheter, inte riktigt samma som du, men de räckte.
Det är inte lätt att vara tonåring, inte idag heller. Ibland behöver man drömmar för att överleva.