Sanningen om chinos på vintern

Man ska nog inte ha chinos mitt i vintern. Om man har chinos på vintern blir det konstigt med jackan. Och chinosen gör påsar mellan knät och sockan.

Det där hänget som är så charmigt på sommarn. Det blir löjligt på vintern. Det som är käckt till en tunn blus blir dösäckigt till en armégrön kofta.

Den uppvikta kanten blir faktiskt helt gränslöst osmaklig till en känga. Och inte streetfräsch, som den kan tyckas till lätta tygskor.

Man kan absolut ha chinos mitt i vintern. Men då får man räkna med att det faktiskt ser ut lite som att man bär en blöja.

Man kan få gå hem och byta om.

Känslan av havregröt

Martina skriver om lördagshetsen. Kraven på de långa krispiga frukostarna, upplevelserna som ska planeras, DN som äntligen ska lusläsas, vädret som ska fångas samtidigt som hemmet ska dammsugas.

Oj vad jag har känt så många gånger. Framför allt de perioder då jag vantrivts på jobbet och längtat till lördagsmorgonens ro. DÅ kan jag vara lycklig, har jag tänkt.

Men i stället har jag suttit vid frukostbordet med bankande hjärta. Försökt njuta och plira men i stället varit gråtfärdig av stress. Nu är livet. NU NU NU. P1 på radion och starkt te i kopparna. Hembakt bröd och ingefärsmarmelad. Det ser fint ut på bild, det ser fint ut i tanken. Men i verkligheten var allt ställt på sin spets och jag kunde omöjligt slappna av.

Så många lördagar jag tänkt spendera på åtta museum, i spännande butiker, på brunchställen, promenadstigar och i kompisars soffor. Men i stället avbokat allt, ätit havregrynsgröt och läst om en bok.

Och jag har upptäckt att det bästa är, när jag når den där varma havregrötskänslan direkt, utan att passera kravstadiet.

I morse stekte jag amerikanska pancakes, tinade hallon och åt dem långsamt med honung och gräddfil. Satt länge, länge med DN i handen och mina fötter ovanpå Chrilles under bordet. Havregrötsfeeling rakt igenom.

Låt Abdu ligga

För ett par veckor sedan var jag på premiär av en ny sexualupplysningsfilm, Sex på kartan. Den där danska, tecknade som fanns när vi (jag) gick i mellanstadiet används nämligen fortfarande. Nu är den 25 år gammal och väldigt, väldigt mossig.

Den nya filmen är också tecknad. Ganska fin. Alla kroppar är inte vita och allt sex är inte hetero. Det känns ganska basic men UR har lagt mycket kraft på just det där: att någon sitter i rullstol, någon heter Abdu och någon inte vill ha klänning. Jag tyckte nästan att de kunde ta i ännu mer. I en scen snubblar läraren på Abdus namn och Abdu mumlar äsch, kalla mig Björn i stället. Så himla onödigt, tänkte jag. Ta dig samman lärarn, visa respekt, lär dig namnet.

Men det fanns andra som var ännu mer upprörda. EN HALV MILJON arga inlägg har strömmat in på UR:s sida. Hundratusentals rasistiska kommentarer om rasen som besudlas. Abdu blir kallad kulturnisse och hans tjej för rasförrädare.

Det gör mig så ledsen. Men det gör mig så glad att UR tar bladet från munnen och vrålar i en debattartikel idag. Att de kallar kommentarerna för vidriga och använder ordet SKA i stället för det mjölkiga bör.

"Varken politiker eller journalister ska låta skrämma sig till tystnad"

Jag försöker få b:na att hänga ihop

Jag är ganska nära punkten då jag börjar blogga igen. Men först ska jag och bloggen ha ett one on one där vi diskuterar syftet med hela grejen. Om det är så att vi bara försöker jaga skratt och sympati. Eller om detta är precis den kreativa ego-plats som behövs för att göra februarimörkret gladare, hålla språket flytande och ge mina idéer lite svängrum.

Och hur vi ska hantera allt det där röriga som inte bör skyfflas upp här.

Jag mår bättre. Det mesta har lugnat ner sig runt omkring mig. Men det finns små tecken. Små symptom på röran inombords.

Ett av dem är att jag sminkar ögonen för hårt. Ett annat är hur jag skriver. När jag är glad och samlad håller jag mig på linjerna, hittar ett schvung i d:na och en balans mellan bokstäverna. När jag mår dåligt springer orden utanför sina linjer och slutet av meningarna är alltid större än början.

 

Frida är rörig.

Frida är balanserad.

I mina dagböcker är det hur tydligt som helst. Texten går i schok som sidvis är ett nätt mönster och sidvis ett sotigt virrvarr. Det är ganska bra för det betyder att jag kan kolla tillbaka och upptäcka obalanser i efterhand. Se: där var jag ledsen och trött och fundera på varför. Värsta självhjälpen. Kolla igenom era egna block så kommer ni kanske att se!

Det handlar inte om att skriva snyggt. Det handlar om rytm. Och att få b:na att mötas på mitten.

Bloggpaus

Jag krigar just nu. På flera fronter. Och i stället för att skriva inlägg om sånt jag inte tänker på, så tar jag en paus.

Vi får se hur lång den blir. Tack för att ni har läst.

 

Klicka för källa

Sus och dås

Det här med att vara utvilad och kärnfrisk efter julledigheten. Det är väl en myt va? Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit dåsigare. Trots helgens hurtiga pulkaåkning och morgonyoga.

Idag skrev jag en lång text två gånger och glömde spara båda gångerna. Lämnade kontoret med trötta fingrar och inte ett ord på pränt. Inte ett måste avbockat.

Men jag vilar i det. Borde ingenting. Lagar enkla rätter, går korta promenader och dammsuger bara där det syns. Tänker att man får. Att det är en mjukstart och är man inte pigg - så är man inte det. Och då får man sova.

Ett gott skratt gör världen lite mer jämställd

Min bror behövde bara gå lite knasigt över golvet, så skrattade hela familjen och skrek ho ho haaa, göre igen! Det fanns inga gränser för vilken humoristisk poäng som låg i hans små sprattliga ben och den upprymda blicken.

Jag ville såklart gärna skörda samma framgångar. Så jag brukade härma honom. Jag betraktade hans vinnande koncept nån minut, sen reste jag mig och gjorde samma sak. Väntade mig applåd-åskor och skrattanfall. Men de skrattade aldrig. Istället blev det tyst och så sa de det blir inte RIKTIGT lika roligt när du gör det. Men du kan vara rolig på ANDRA sätt.

Visst hände det att de skrattade åt mina spex och vitsar. Men jag hävdar bestämt de aldrig RIKTIGT skördade samma jätteflabb som min brors knasgång.

Det kanske var så att Björn var roligare än mig. Men mönstret går igen:

Folk tycker ofta att manliga komiker är mycket roligare än kvinnliga. Det är nåt med stilen. Vissa killar behöver bara lyfta på ena ögonbrynet eller se förvirrade ut för att alla ska vrida sig av skratt. Men det är inte många tjejer som startar skrattsalvor genom att se förvirrade ut.

En tjej i tjejkläder är inte så kul. En tjej i killkläder är bara störigt. Men en kille i tjejkläder är typ det roligaste som finns. Tänk er en arrogant, talför och stilsäker man som överaskar publiken genom att komma in på scenen i klänning. Tänk er Persbrant i paljettkjol. Hilarious!

Samma sak med bloggar. Jag har läst blogginlägg som handlar om försvunna glasögon och dåliga hårdagar och skrattat högt framför datorn. Samt konstaterat efteråt att humorn ligger i att det är en kille som skrivit dem. Att det krävs mycket för att min dåliga hårdag ska verka lika skrattretande som hans.

Kom nu inte dragandes med att jag är avundsjuk. Att kvinnor i grunden är o-roliga, att det inte går att göra något åt. Att man inte kan bestämma vad man skrattar åt och inte. Låt oss prata om vad som krävs för att vara vass.

För jag tror att det handlar om status. Och makt. Det är skojigt att låtsas ha lägre status. Att vara chefsjurist och skoja om att campa utanför Ullared. Men inte att vara undersköterska och skämta om att handla på Chanel.

Underbara Clara skriver jättebra om att tjejer måste sluta försöka vara duktiga på alla områden. Att det är okej att inte ha MVG i allt. Att det räcker att bli grym på en grej. Att fysikgenier inte behöver ägna en massa kraft åt att vara snygga i håret.

Men grejen är att det inte räcker. Som tjej är det svårt att göra succé på bara en front. Att vara risig i håret men bra på att sjunga. Överviktigt mattegeni. Rolig men stökig komiker.

Jag håller med Clara. Men jag tycker inte att ansvaret ligger hos tjejerna som kämpar sig blå. Som skaffar sig MVG i alla ämnen, lär sig de snyggaste sminkteknikerna och sjunger i stämmor tills de kräks. För att ha en chans. Att be dem tagga ner vore nedlåtande.

När ansvaret ligger hos alla som inte ser dem. Som inte skrattar när de skämtar, berömmer deras stämmor eller visar uppskattning när de fått mvg i bara ETT ämne.

Vi har alla makten att ändra på det. Bryt mönstret. Börja med ett skratt. You can do it.

Mitt 2010

Läste Fatimas fina årsresumé och kunde inte motstå att göra en själv. Kanske är det roligare för mig än för er. Men aja, here it goes.

Gjorde du något 2010 som du aldrig gjort förut?

Jag dansade street för första gången, blev förtjust och hittade min favoritstil i afrostreet. Jag var i USA. Sade upp mig från ett fast jobb, utan att veta om jag hade ett annat att gå till. Bar varma vinterkläder och kängor med sula. Åt oxfilé och gillade det inte alls. Och så jobbade jag som webbredaktör för första gången i mitt liv. Åkte till Koster och blev handlöst förälskad i hela ön. Andra saker jag gjorde för första gången var att rösta på Fi, köpa i-phone, blogga o-anonymt och klippa håret kort.

 

Höll du några av dina nyårslöften?

Minns inte om jag hade några.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja! Erica fick äntligen träffa sin son och min svägerska fick en liten tjej.

Dog någon som stod dig nära?

Nej. Guskelov. Död är mitt värsta.

Vilka länder besökte du 2010?

Danmark, USA och Holland.

 

 Är det något du saknade år 2010 som du vill ha 2011?

Mer lust. Kreativitet. Den flödade i början av året men sinade i slutet. Mer tid med vänner och familj som bor långt borta. Mer god mat. En färgglad matta, köksvåg och nya vita sneakers. Och lite peace of mind.

Vilka datum från 2010 kommer du alltid att minnas?

8 mars. Efter månader av dygnetrunt-slit lanserades sidan jag kämpat så med att över huvud taget få jobba med. Kända, grymma personer ställde upp med texter, tonårsbilder och reklamröster. Besökarna vällde in och media fick upp ögonen för både sidan och tjejjoursrörelsen i stort. Har aldrig känt känslan av seger som jag gjorde då.

14 maj. Vi landade i New york och blev kära redan i taxin från flygplatsen. Första kvällen satt vi på en restaurang på Colombus avenue, helt förstörda av trötthet och åt waldorfsallad. Fumlade med dricks och stirrade på stimmet omkring oss som vore vi två grottmän som äntligen kommit ut i ljuset. Den stunden glömmer jag aldrig för den var början på något stort. Det hände något med mig och oss där. Har skrivit om det här. Vi var helt oförberedda på att vi skulle gilla staden så mycket. Nu kan vi knappt vänta på att få åka tillbaka.

18 juni. Vi bestämde oss för att köpa lägenheten jag dissat i en månad. Bara för att den visade sig ha så härlig utsikt från köksfönstret. Och för att vi mådde märkbart extrabra när vi klev in i hallen. Vi gick på den berömda magkänslan. Ett lite galet val skulle det visa sig. Men fint.

17 december. Fick ett telefonsamtal med en muntlig julklapp. Jag skulle inte vara arbetslös efter nyår. Jag skulle bli fast anställd på jobbet som är så roligt att jag knappt tror på att det är ett jobb.

Vad var din största framgång 2010?

Kommer inte på så många fler framgångar än dem jag just skrev. Kanske att jag kom igång med bloggen på allvar och hittade en form och en nivå som jag gillar. Och att så många hittat hit. Det känns grymt!

Största misstaget?

Jag vägrar att se det som ett misstag, men lägenhetsköpet slutade i lite olika fiaskon. Sovrummet låg intill hissrummet och en jättemotor som säljaren lovade var tyst som en mus. Det var den inte.

Den högg och slog och mullrade så högt att vi låg sömnlösa med öronproppar och tvingades flytta sovrummet i en hast. Samtidigt upptäckte vi att det regnade in genom fönstren och att bara hälften av elementen funkade. Ventilationen var också paj så varje gång vi kom hem var luften instängd och stank jumpasal.

 Vi trodde att vi köpte en nyrenoverad ”färdig” lägenhet men ett halvår senare bor vi fortfarande på en byggarbetsplats. Hissrummet är ljudisolerat, sovrummet flyttat och fönstren temporärt tätade. Men i skrivandets stund är det 17 grader inomhus och vi väntar bara på att snön ska smälta och rinna in på vardagsrumsgolvet.

Som grädde på moset måste föreningen lägga åtskilliga miljoner på en akutreparation av gården så vår avgift kommer att höjas rejält.

Men jag gillar lägenheten ändå. Känner mig priviligierad som bor här. Och tänker att det var tur att det var just vi som köpte den och inte en kolikbarnsfamilj med tummen mitt i handen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nej. Har äntligen sluppit mina slitsamma urinvägsinfektioner och cystor. Har varit friskare än på många år. Antagligen för att jag har ett jobb som inte stressar ihjäl mig.

Bästa köpet?

Mina stora kängor. Lägenheten ändå. Jag gillar den så.

Vad spenderade du mest pengar på?

Lägenheten. Renoveringen som blev nödvändig. Danskurserna. Skönhetshetsen jag drabbades av i början av maj. Och resorna till New york och Amsterdam.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Chrille, som sprutat mer kärlek än någonsin. Mina fina vänner.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare. Och lite ledsnare.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Tränat. Åkt till Västerås. Badat.

Hur tillbringade du julen?

Hemma hos oss med Chrille under armen. Lagade vidunderlig mat, badade i julklappar och maratonkollade på Mad men.

Blev du kär under 2010?

Jag blev kär i några gamla vänner. Ni vet när man plötsligt hamnar i en ny fas, kommer varandra lite närmre och ler brett bara av att tänka på snack man just haft, utflykter man gjort.

Min kärlek till Chrille har också djupnat. Vi har haft några slitsamma månader men det hände något med oss i New york och under hösten. Jag är ganska fascinerad av det.

Favoritprogram på TV?

Mad men, men den plöjde jag på box. Top model som vanligt. Glada hudik.

Största musikaliska upptäckten?

Många, tack vare spotify i mobilen! Till exempel Alicia Keyes, Tallest man on earth, Daniel Adams-Ray, Aloe Blacc, Kite, Eliza Doolittle, Amadou & Mariam, Supergruppen, JJ och Angus & Julia Stone.

Något du önskade dig och fick?

En större lägenhet. Bra och utvecklande dansklasser. En bikerjacka i fejkskinn.

Något du önskade dig men inte fick?

Ett färdigt hem. Blonda slingor. Eller honungshår för den delen. Och en ny städgrej.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

En varmare sommar. Lyckades hela tiden pricka in den delen av Sverige där det var kallast. Den där värmeböljan såg jag inte röken av. I stället låg jag och tryckte under dubbla täcken i vår lilla stuga och undrade var juli tog vägen.

Vad fick dig att må bra?

Mitt jobb, dansen, Chrille, mina kompisar, stunderna med familjen.

Vem saknade du?

Saknar alltid min farmor så det värker. Träffade också min pappa onödigt sällan så honom saknade jag också periodvis. Saknade vänner som bor i Göteborg. Dessutom saknade jag släktingar som dött tidigare. Ibland saknade jag vänner trots att vi sågs ganska ofta.

De bästa nya människorna du träffade?

Träffade inte särskilt många nya. Hmm.

Mest stolt över?

Mitt jobb.

Mamma som gör underverk på sitt nya jobb på socialhögskolan. Som inte tvekar när någon behöver hennes stöd. Som fyllde 60 och är muskulösare än någon annan jag känner. Som går ut och dansar ensam om hon känner för att dansa.

Och mina vänner som kämpar på sina håll och ofta gör mig mållös och sprängstolt. Ingen nämnd och ingen glömd.

Högsta önskan just nu? 

Att jag ska hitta ny kraft och inspiration inför vårens projekt. Att jag ska bli ännu lite tryggare i mina relationer. Det krävs så lite för att jag ska bli osäker och ifrågasätta min plats, mitt värde.

Att jag ska komma igång med romanen igen och få en hel vecka med pappa och farmor i sommar på hans sommarställe, precis som jag har haft två somrar i rad. Det är mitt bästa.

 How sweet it is

Att göra det förbjudna

Förra året klippte jag håret kortare än jag någonsin haft det tidigare. Det var helt underbart. Kände mig plötsligt riktigt piffig. Gamla tråkiga kläder fick nytt sting när de toppades av min korta frilla och inte en bister hårgardin.

Jag hatar hår. Är inte motiverad alls att fixa med det och bryr mig inte ens om att använda balsam eftersom det innebär ett tråkigt extramoment i duschen.

När jag hade lång frisyr skyfflade jag bara undan håret i en hästsvans eller höll det från ansiktet med tjocka hårband. Eftersom jag har ganska tungt och tjockt hår ledde frisyren ofta till att hårbotten i bakhuvudet blev instängd och irriterad. Vaknade var och varannan natt av att det kliade och sved.

Har ganska avlångt ansikte också. Den tunga, platta frisyren gjorde sällan saken bättre. Och försökte jag nån gång göra mig till med locktång och stylingprodukter försvann stylingen på en halvtimme.

Så klippet var en lättnad. En nytändning nästan. Jag såg själv att den korta nacken och fransiga luggen inte alltid var så smickrande. Men lite mudwax och en färgglad schal – sen kände jag mig som en kung.

Var dock totalt oförberedd på folks reaktioner. Förstod att vissa kanske skulle tycka att jag är snyggare i långt men inte att de skulle markera det så TYDLIGT.

En del kommenterade bara förändringen genom att säga modigt och nicka hemlighetsfullt. Andra skrek men gud, vad haru gjort. Till och med folk som har jättekort hår själva hörde av sig och frågade varför i all sin dar jag klippt av mig allt mitt långa.

Men den värsta reaktionen är ändå den här: jamen det var väl kul för dig att få prova. Men nu låter du det växa ut väl? 

Man ba: fråga mig om jag TRIVS. Om jag känner mig FIN. Hur kan allt landa i folks personliga smak? I vad som anses snyggt.

Dessutom vill jag såklart bli respekterad i mitt val. Jag är inte dum i huvudet. Vet att många föredrar långt hår på tjejer. Men jag valde kort, eftersom det passar just mig bättre. Och även om jag skulle vilja så kan jag inte få det att växa snabbare.

Tyvärr känner jag mig inte så fin i min korta frisyr längre. Drar testarna bakåt och längtar efter att kunna fästa dem i en tofs igen. Kläderna som plötsligt kändes så heta har åter svalnat. Saknar min tunga hästsvans. Lugnet. Tryggheten i att jag har en frippa som ingen drar i och hojtar om ett halvår har du nog axellängd igen ska du se.

Och det känns så himla tråkigt att det behövde bli så. Skyller inte på omgivningen men… världen lite.

 

Före

Efter

Jag borde utmana er

Min mamma har bestämt att jag inte får anväda ordet borde längre. Jag antar att det gäller även här på bloggen.

Jag har redan insett hur svårt det är. Bordet liksom klämmer sig fram och vill sägas i tid och otid. Både när jag pratar om måsten, viljor och förhoppningar. Ordet är liksom nödvändigt i mitt vokabulär. Samtidigt vattnar det ur så himla mycket. Och mamma har ju bestämt. Så i fortsättningen kommer jag att använda ord som vill, vill inte, kan, ska och hoppas i stället.

Och idag:

• Vill jag träna
• Ska jag sluta äta godis ett tag för att stilla det monstruösa sockerbehov som julveckorna skapat. 
• Kommer jag att göra en meny för resten av veckan och handla ingredienser till den.
• Vill jag inte damsuga soffan, trots att nyårsfesten gjorde läget akut under kuddarna.

Kom an, jag utmanar er. Låt oss bannlysa borde. Vilka är med?