2010-05-12

Naglarna är fortfarande mitt bästa.

Jag fortsätter på temat utseende. För att jag tänker på det så mycket just nu. På vaderna, hur starka de skulle kunna se ut, om jag bara tränade. Ansiktet, jag tycker att huden börjat hänga. På axlarna, jag har fått för mig att de slokar.

Varje dag när jag promenerar till jobbet tänker jag hoppas jag inte springer på någon, inte nu, som jag ser ut. Och nu har jag börjat fundera på; NÄR. När är jag tillräckligt snygg för att springas på.

Och så tänker jag på tonåren igen. Då folk kunde fråga vilka kroppsdelar jag var nöjd med och jag på riktigt inte kunde komma på något annat än naglarna. Allt annat var det fel på, men naglarna. De var starka och mjukt böjda. Klädde fint i grönt och blått och orange nagellack, som man ju envisades med att använda då.

Jag brukar ruska förfärat på huvudet åt det där missnöjet, hur mycket tid jag ägnade åt att hata, piffa upp och rätta till. Hur jag snickrade ihop drömkroppen genom att betrakta tjejerna i skolan; Jessikas höga fotvalv och starka rygg, Mias sammetshy, Selens ögonbryn och levande frisyr.

Alla gånger jag stått bredvid en vän i spegeln. Betraktat henne, sen mig. Hur jag förbannat den där askgrå, mosiga och flottiga figuren som tydligen är jag.

Jag gör det fortfarande.

Alltså i praktiken tycker jag att jag är skitsnygg, inser att det är onödigt att ägna tid och energi åt att vilja förändra något som fungerar alldeles utmärkt. Framför allt nu, i den snyggaste åldern!

Men det finns knappt några foton av mig som jag är nöjd med. En byxa som sitter perfekt. En frisyr som klär mig. Ett tillfälle då jag tänker nu, nu är jag het. Varsågod och spring på mig.

Eller en kroppsdel jag är helt nöjd med.


Det spelar ingen roll om Chrille öser beröm och bekräftelse över mig. Det finns alltid en oro. Igår skällde jag ut honom för att han minsann inte får skylla på mig sen när överarmarna börjar hänga och kinderna veckas. Det spelar fan ingen roll om jag köper en massa dyra krämer, det blir som det blir skrek jag och han såg väldigt förvånad ut.

Den senaste veckan har jag ägnat tusentals kronor åt mitt utseende. Maniskt nästan. Varit två vändor hos frisören, shoppat hårband, jackor, jeans, schalar och små pytsar med rengöringskrämer. Jag tror att resan till New york blir lite perfektare om jag har en bikerjacka i fejkskinn, blonda slingor och vintageklänningar med markerad midja.

Samtidigt vet jag att det inte räcker.

Min bästa del, naglarna. Här gifter de sig.

10 kommentarer:

Fatima sa...

Min ögonfärg, var min grej. Allt annat var helt åt fanders, men det är ju snyggt med mörkbruna ögon. Man får jobba på det, att bli bättre på att peppa sig själv. Men det är svårt. Vi får peppa på varandra tills vi själva fattar hur snygga vi är.

Marie Larsson sa...

Den där jävla fulheten allstå. Den får gärna dödens dö nu. Herregud snart 28 och fortfarande nojig över banalheter som utseende. SUCK! Bra skrivet!

Ps. Men jag har iaf slutat banta! Det är jag jätteglad för. Aldrig mer träna eller äta för att försöka gå ner i vikt. Nu ska träning o mat bara vara glädje i mitt liv. Punkt jävla slut.

Kulturkoftan sa...

Jag säger som Marie: Bra skrivet och punkt jävla slut. Kanske försvinner utseendehetsen först när man slutar fixa, banta, köpa. Jag vill bli fri. Blir man det? Går det?

Kulturkoftan sa...

Jag tänker också, måste man vara snygg? Kanske kan man lägga det på hyllan och om man en dag råkar vara fin så kul för ens omgivning då. Vad gynnar det mig? Egentligen.

Frida Gro sa...

Nu känner jag bara för att skriva MEN NI SOM ÄR SÅ SNYGGA men jag inser ju att det inte hjälper. Tack för peppet. Och bra att ni har slutat banta.

Och Kulturkoftan, jag önskar vid gud att jag kunde känna så. Varför kan jag inte det?

Jonna sa...

Ganska nyss tänkte jag just så, att nu skiter jag i att försöka behaga, nu köper jag den här härligt randiga bikinin även om jag inte ser ut som tjejerna i reklamen och så åker jag till äventyrsbadet med min unge och släpper loss. Det funkade nästan hela dagen – tills jag klev upp på badhusvågen och blev utskrattad och pekad på av ett gäng tonårskillar. Det gjorde så ont, fast jag vet att deras åsikt inte räknas, och det lär ta ett tag innan jag kan komma igen och sluta bry mig.

Frida Gro sa...

Men huga, det var det värsta jag hört på länge. Vilken kalldusch. Hoppas du kommer igen snart, det lät fantastiskt att släppa loss i randigt!

fröken blund slår dank sa...

Apple dear rekommenderade din blogg. skrev att du skriver så jäkla bra. och det gör du.
jag tror att du är snygg oxå. inte bara naglarna.
skit i det där nu. lämna det och tänk nåt fint om dig själv istället. du är värd bättre än dumma tankar.
//Fröken Blund

Anonym sa...

Jag känner förvisso inte dig (mer än att vi träffats ett par gånger genom gemensamma bekanta) men jag måste bara säga att du har fantastiskt vackra och vänliga ögon och ett leende to die for.

Fast jag förstår vad du menar, man måste känna det själv också.

Frida Gro sa...

Fröken: Kul att du hittat hit och tusen tack för berömmet. Och ja, nu skiter jag i det. Poff.

Anonym: Ojdå, tack! men varför anonym?