Det är ju allmänt känt att gravida kan få cravings efter apelsiner, jord och typ vingummin. Men att vanliga, ogravida kan få cravings efter en film måste väl anses som något nytt och säreget.
Hela veckan gick jag runt och hade cravings efter Closer. Och inte bara filmen, utan en särskild scen. En scen med Julia Roberts i en vindsvåning fylld av konstiga kopparskulpturer. Jag mindes inget av vad scenen handlade om, men kände att jag nog skulle dö om jag inte fick se den igen. Så jag hyrde filmen.
Parkerade Linda i min soffa, tände ungefär en miljard ljus och laddade med clementiner och mörk choklad med flingsalt. Förberedde mig på stordåd.
Men filmen i sig är ju ganska stolpig. Långa långa dialoger som känns kalla och repeterade. Jag tycker inte om någon i den här filmen, konstaterade Linda och jag höll med. Vi fnös i samklang.
Men scenen på vinden. Jag minns den nu, varför den drabbade mig så hårt. Den ultimata göra slut-scenen. Larry som klär sig i jeans och kofta i stället för pyjamas trots att det är mitt i natten. För att han förstår att hon ska lämna honom och inte vill bli lämnad i morgonrock.
Hur han frossar i hennes otrohet, förföljer henne genom rummen. Hur de kramas trots att allt är så jävla slut, trots att de är så kränkta och förbannade. För att allt rasar just då.
Stunden då allt rasar. Den värsta, värsta stunden.
Jag tittade på omslaget. Filmen är gjord 2004, jag måste ha sett den då. Allt föll på plats. 2004 var året då jag genomled min värsta göra slut-process någonsin. Ingen av oss var otrogna (tror jag) men det var ändå så smärtsamt, så utdraget. Han och separationen jagade mig i månader. Med anklagelser, skuld och förtvivlan. Den stora gymnasiepassionen och tusen lekfulla, förälskade sms slutade i ett stort infekterat sår och tusen ångestfyllda mail. Vi har aldrig träffats sen dess.
Jag förstår varför brake up-scenen talade till mig då. Frågan är varför jag fick cravings nu?
Inget får rasa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar