Ja, som brukar förmana Chrille att INTE pilla på gravida kvinnors magar, pillar på som om jag aldrig gjort annat.
Som på festen i lördags. Vad jag än berättade kändes det lämpligt att illustrera berättelsen genom att klappa, dutta, peka, ropa, killa den lilla utbuktningen under Fatimas rosa Punjabi (hon var utkädd till Bollywood).
Morgonen efter anade jag ett spår av rosa tygfibrer på mina fingertoppar. Eller också var det bara spåren av skam som blinkade mot mig.
Vad jag håller på! Tar mig friheter!
Jag skrev genast ett förlåt-sms till Fatima som snabbt skickade ett lugnande svar som hon slutade med det lovande löftet I´ts all yours!
Sanningen är att det alltid kliar i fingrarna när jag ser en stinn mage. Men får man?
Bilden är lånad från Fatimas blogg. Här har hon lyckats smita undan mina nävar och tar emot en godisbil av butlern Emma.
7 kommentarer:
Det beror på. Nära vänner får naturligtvis ge en vänskaplig klapp men båda gångerna min fru varit gravid har det hänt att folk man är flyktigt bekant med har kommit fram och klappat magen utan att ens fråga om lov först.
Lite provocerande.
Ja jag skulle bli sjukt provocerad själv. Och samtidigt har jag svårt att hålla mig till en vänskaplig klapp. Min hand vill bo där på magen. Kanske är det allt eller inget som gäller.
Ha ha ha, jag skrattar som en tok. Jag tycker att man ska känna in ägaren till magen. Passar det sig att fråga om man får klämma och känna lite. För vissa vill ju absolut inte. Andra besväras inte alls. För min del gäller att nära vänner får ta sig vissa friheter, men jag har lite svårt för att främlingar börjar pilla. (och du är ju så nära vän man kan bli!)
Jag tycker i princip - ju närmre vän - desto mer får man kladda. Obekanta kladdare får däremot passa sig lite mer. Det värsta för mig har varit klappet på magen som egentligen inte borde synas, utan bara är den "vanliga" magen som plötsligt är kladdarmark bara för att man råkat säga att man är med barn.
Dessutom är det intressant att för min del har min tolerans mot kladd vuxit sjukt mycket från de första månaderna till nionde. I början har jag varit redo med pistolen mot obekanta och i slutet har jag nästan puttat magen in i deras händer. Det är som att distansen till kroppen växte med magen. :-)
Håller med alla föregående talare.
Själv drog jag tag i vänners händer och tryckte dit dem på min mage. Mina egna händer räckte liksom inte till för att få utlopp för min extrema fascination och upprymdhet över att bära på ett litet barn – MITT barn! Varenda spark och bubbel där inne ville jag mer än gärna dela med någon annan, det var för fantastiskt för att hålla för mig själv. Och i min kärleksstinna gravidbubbla fick jag för mig att alla andra självklart skulle tycka att det var lika fantastiskt :)
Och förresten, STORT GRATTIS till dig Fatima!!!!!
Håller med alla föregående. Nära vänner - inget problem. Andra får fråga först. Men jag uppskattade när även nära vänner frågade bara för att det var en så insiktsfull gest.
Men det är svårt att låta bli, jag får själv hålla mig i skinnet när jag träffar folk med magar.
M:Men tänk om man inte vet vart man ligger på kladdskalan? kastar sig över någons mage som ba "nä, nä, så nära ärvi inte. Du får på sin höjd klappa artigt"
E: Åh hjärtat, din mage var magisk. Blir rörd bara jag tänker på den och hur du strålade. Och strålar.
S: Ok, fråga är alltid säkrast konstaterar jag.
Skicka en kommentar