Jag har varit i Amsterdam. Det var grått, duggigt och luktade hasch överallt. Vi gick och gick, som vi alltid gör. Upptäckte nya stadsdelar, spanade in genom fönster, drack vin och pratade om allt det där som så lätt glöms bort när det är höstvinter och dagarna knappt går att urskilja.
Jag har klängt och klamrat. Dragit in hans dofter och återupptäckt de där ställena bakom örat, under hakan och strax över ryggslutet. Skrattat ett nästan bullrande skratt. Spexat och sjungit och åbäkat mig bara för att få se honom le.
Levt på soppor, lakritste och en märkvärdig pannkaka med russin och florsocker som såldes överallt.
Det blev lite sådär som det kan bli. Att det fanns kanalbåtsställen precis överallt, förrutom när vi ville åka just kanalbåt. Att det kryllade av gluweinbarer som var som bortblåsta när vi äntligen blev sugna på gluwein. Att just vår busstidtabell saknades, på alla stationer. Att utskriften med uppgifterna inför hemresan försvann, just när vi skulle åka hem.
Men vi hittade en magisk jazzbar. En hemlig stadsdel med kanske världens bästa café som serverade kanske världens godaste drumsticks i ingefära. De hade gjort världens grymmaste antirasistiska installation i änden på Anne Frankmuseet.
Precis vad jag behövde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar