För att förstå det här inlägget kanske man bör veta att min man har en förkärlek för stål, glas och betong. Och att vår vanligaste konflikt alltid handlat om inredning. Jag gillar färg och personligt plotter. Han är besatt av rena linjer och vilsamma toner. Hemma hos oss krigar satelitliknande lampor mot virkade överkast. En gång ville han på allvar köpa en tavla som var en decimeter tjock och gjord av dammgrå murbruk. Jag typ skrek.
Vi har hittat en gemensam smak nu, det är skönt. Men jag kunde knappt ta honom på allvar när han berättade att han funnit de perfekta köksstolarna. På telefonen visade han någonting knallorange, snirkligt. He he, svarade jag. Inte förrän igår, när han hade köpt hem dem på öppet köp förstod jag allvaret i situationen.
Jag kan inte beskriva stolarna på något annat sätt än godis. De riktigt skiner och blänker där de står, mitt i allt det gråvitsvarta. Det konstigaste är nästan att Chrille är förvånad, ja nästan irriterad över mitt chocktillstånd. Du har uppenbarligen inte förstått min smak fnyser han så fort jag pekar mot köket och ler.
Benen påminner mest om ett tivoli. Man vill liksom äta stolsryggen. Jag är så till mig att jag inte ens kan bestämma mig för om jag tycker att de är snygga.
5 kommentarer:
Snören..jag vill ha elefantsnören nu!
Haha! Och fiskar. Såna med fruktsmak.
Är dom sköna då? De känns ganska avgörande, faktiskt...
De är jättebekväma att sitta i!
Den är ju jättefin ju. Både snirklig och enkel och färg. Behåll, tycker jag.
Skicka en kommentar