Försenad. För gammal.

Tio år har det tagit. Men nu är den klar. Min lista över favoritmusik. Ett tag kändes det som att man behövde ha en sån med sig överallt hela tiden. I alla communityn jag var med i skulle man bekänna musikfärg och det gick aldrig bra. På Helgon till exempel. Där blev jag nästan utslängd bara för att jag råkade skriva att mina favoriter var Shakira och Lars Winnerbäck. Det var ett val som kanske gick lite för snabbt. Jag tog det som låg närmast till hands. Högt och lågt, tyckte jag själv. Men min gästbok fylldes snabbt av hat och plötsligt funkade inte mitt lösenord längre.

Om man googlar på mitt namn kommer min gamla profil på Sourze upp. Och där får man veta att min favorit alla kategorier är Liza Marklund. Det känns lite pinigt. Inte för att hon är dålig utan för att jag borde kunna visa prov på lite större synfält. Lite mer fingertoppskänsla. Jag minns inte hur jag tänkte. Kanske hade jag precis läst Gömda.

På Sylvia försökte jag bredda mig. Skrev Reggae och Salsa och kanske till och med world music. Men jag har alltid velat kunna presentera en hel radda med namn. Har samlat på mig nu, år för år, noga antecknat varje ny favorit. Fröjdats över mångfalden. Bjussat på skämsiga världsartister men också finkammat småscenerna.

Nu är jag klar.

Och så har jag ingenstans att använda den. Det skulle kännas jätteblaffigt att klistra in värsta listan på Facebook såhär tre år i efterhand. Inte har jag något community att flasha den i. Och det var väldigt länge sen någon bad mig skriva i sin Mina vänner-bok.

Såhär känner jag mig.

Källa