Bekräftelsejagarn

Jag tänker på bekräftelse. Att många säger att vi som bloggar bara vill ha bekräftelse. Kanske är det så, men är det dåligt. Är bekräftelse alltid bara dålig?

Är det inte egentligen bekräftelsebehovet som alla alla människor har gemensamt? Vi vill äta, sova och så vill vi bli bekräftade. Vi vill höra att tröjan är snygg, musiksmaken delikat, att vi är dugliga barn till våra föräldrar. Sånt. En del tror att de är bra på att spela gitarr men de vill få det bekräftat. Andra fotar och vill få beröm för det. Jag vill höra att jag skriver bra, att jag får till det. Det är väl egentligen inget konstigt med det?

Men att söka bekräftelse känns smutsigt, klibbigt. Ungefär som att spela över eller unna sig. HUGA.

Finns det vissa sätt det är okej att söka bekräftelse på - och vissa som inte är okej? Sånt undrar jag, när jag avslutar arbetsveckan i soffan, med mina nakna fötter uppslungade på soffbordet som fortfarande ajaxgnistrar efter senaste visningen.

De senaste veckorna har jag känt mig ensam. Lite utesluten. Jag vet egentligen inte varför. Jag har tänkt på och saknat människor men inte kontaktat dem, tänkt att jag inte hör till längre. Men så kommer en vink, ett sms där någon längtar efter mig. Ett mail med en sång. En spontanpromenad och en vänlig bloggkommentar, ett Facebookmeddelande som BEKRÄFTAR mig och ger mig mod att ringa banken, mejla en vän, föreslå en picknick. Allt rullar plötsligt på och jag kan se min plats.

Det är inte dåligt alls.

Kanske vore det bättre att inte behöva vinkar för att må bra. Men jag är så glad att jag ser dem, känner dem sprattla och aldrig aldrig glömmer dem.



John Grant, en ny favorit. Sprattlar i magen han med.