Att lida pin.

Synden straffar sig. Snabbt. Idag var det nämligen dags att göra de där blonda slingorna som kommer att stå sig så fint mot bikerjackan i New york. Jag hade bokat tid sedan länge. Det kändes som en riktig fest när jag gav mig ut i solen för att lägga sista stråt vid utseendet inför resan. Men så hade jag bokat fel dag. Hejdå kom tillbaka om en månad. Började nästan gråta. Men på vägen till Forex där jag skulle växla in dollar såg jag en nästan folktom salong. Kunde det vara min tur ha världens flax? Ja, resonerade jag och gick in.

De hade absolut tid att slinga mitt hår och jag var vild av glädje. Det gjorde inte så mycket att frisören inte direkt lyssnade på mina önskemål utan gick igång direkt med att klippa foliebitar och blanda blekmedel. Jag litar på dig skrek jag.

Tre timmar tog det. Och han var hårdhänt. Massagestolen jag satt på också. Det gjorde ont överallt när han var klar. Men mest i hjärtat. För efter evigheter av blekning, toning och föning såg jag exakt likadan ut som när jag kom.

Jag är riktigt riktigt nöjd, förklarade frisören och delgav mig notan. TOLVHUNDRA.

Jag försökte poängtera bristen på blonda slingor. Men då sa han bara du har visst inte slingat håret på länge, skrattade vänligt och så nöjde jag mig. Ibland blir jag så jävla mesig när jag borde svära, stampa och peka.

Kortmaskinen funkade inte heller, så jag fick bege mig till en bankomat. Den var stängd. Och nästa också. I en halvtimme flängde jag runt (utan jacka) innan jag hittade en och kunde ta ut den monstruösa summan.

Tyvärr har Chrille fått bära skuld för hela hårfiaskot. OCH för att balkongväxterna jag köpte för ett par veckor sen (tillsammans med världens dyraste jord) tydligen inte gillar sol och därför har slutit sina blommor och lagt sig på golvet. Allihop.

Och skriv nu inte hahahaha eller min frisör tar minsann bara 350 och är JÄTTEBRAAA. Jag är inte redo för det. Och ja, jag har vattnat.

Såhär ser jag absolut inte ut.