Det är skönt att vara här. Skönt att vara bortkopplad från mina sammanhang. Slippa fundera på dem. Bara krypa upp i soffan med älskade älskade farmor och prata amning, familjeband, död, jeansjackor från barndomen och knöliga ojämställda män.
Men jag skräms lite av min längtan efter att vara saknad, längtad efter. Trodde det stadiet var över, bortjobbat. Att jag kunde skönja hålet numer. Stockholmshålet som är mitt.
Varför blir det aldrig lättare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar