Det är egentligen ganska uttjatat det där med vikt, hår/inte hår, hur många timmar det tog, ett lagom ålderdomligt namn och så alltid: alla mår bra.
Men innan jul hände något. De där meddelandena skakar mig. En statisk kramp som sätter sig i hela ryggen, det suger och drar, barn barn barn. Jag väljer att se det som ett ganska platt bebissug, något hormonellt, nästan töntigt. Men ofta känns det precis som en ny tonårstid, lika svulstigt.
Ena dagen sitter jag på ett tåg från Kalmar och gråter för att ettåringen mitt emot mig tittar på mig och jag saknar mitt eget barn.
Några dagar senare kan jag inte bli kvitt obehaget efter att ha hört en unge skälla på sin mamma strax bakom mig, kvarter efter kvarter. Hon tryckte fram sin cykel genom hårt packad snö och minusgrader, medan ungen satt i sin barnsadel och skränade. Jag tänker aldrig mer vara utomhus med dig. Det blir alltid alltid dåligt. Jag vill inte vara med dig alls mer. Och inte äta din mat.
Och så läser jag om Korvaspappans unge som skriker som en brandbil hela vägen hem från dagis och sen hamnar jag i en vansinnig bildblogg om en kolikbebis och så är jag så TRÖTT på kvällen och tänker gudskelov att vi inte har något barn också.
Sen: krampen. Statusraderna på Facebook som handlar om små sovande pojkar, febriga barn som tyr sig och sjunger med späda röster, Ericas pappa som har startat en morfarsblogg till bredden fylld med sinnesrörelse, små små händer som greppar från insidan av magen och så den nya bebisen nu, den som vägde över fyra kilo och MÅR SÅ BRA.
Mitt i allt kan någonting fåfängt pressa sig fram, en amerikansk komediserie där någon hasplar ur sig att det är svårare att bli av med gravidmagen när man har fyllt trettio och så tänker jag genast ÅNEJ, DET ÄR BRÅTTOM.
Herregud, det är så förvridet det här, sjukt nästan. Jag vill vara klarvaken i det. Bestämma mig. När jag nu ändå ägnar tanken så mycket tid.
Men tänk om jag ångrar mig.
9 kommentarer:
Du är fantastisk!
Jag känner igen mig ofantligt. Tack för att vi får hänga med på dina resor. Jag ska inte säga något vist nu, på det där "nu har ju jag barn och kan berätta för dig"sättet. Men helt plötsligt en dag så skiter man i pillren/kodisen/spiralen vad man nu har för man känner för det tillräckligt mycket för att skita i det.
Men en vis sak kan jag säga: Du kommer inte få ett sånt där barnmonster som man ser på stan och bara vill ****! Såna barn har bara andra människor. Sjukt men sant.
M: Oj tack!
K: Det är nog som du säger. Hoppas jag. Men, jag hör hela tiden om föräldrar som blir så plågade av barnskrik och sömnbrist att de bara vill köra in ungens huvud i väggen. Det är säkert en övergående känsla men ändå... kusligt.
Vi kanske borde ha årsmöte om Planen snart.
F: Ja i mars är det ett år kvar! Styrelsemöte snarart. Hur många är egentligen med?
Just medlemsantalet är något vi bör se över då vi haft antydningar till avhopp på senaste tiden.
Det var den tjockaste ungen jag sett. Hundra spänn på att jag klår det! Kommer bli så jäkla tungt... *Ungarna växer snabbt i magen när man har diabetes*
S: Näe vet du vad. Varför skulle just du få en sumounge. Som är vackrast i västsverige. Tror du har missuppfattat något.
Haha, och tack för komplimangen. Tror jag ska trycka upp det på en poster med undertexten: och kommer inte föda en sumounge. The horror Frida. The horror!
Skicka en kommentar