Säger jag till min kollega och syftar på hennes tajta linne. Det är inte illa ment och hon verkar inte ta illa upp heller, ser mest förvånad ut och snor en leende en kofta om sig.
Senare pratar jag med Chrille i telefon. Det dunsar och skrapar och jag är för trött för att överrösta hans hyvlande.
Du får återkomma när jag kan höra vad du säger
gapar jag och lägger på.
Så slår det mig hur mycket jag har fått med mig hemifrån. Kommentarer och uttryck som jag alltid avskytt men som jag nu säger själv.
Som baddräkten. Så brukade min mormor säga till min mamma och mig när hon tyckte att vi hade för avslöjande kläder på oss. Jag minns när mamma hade sytt ett blommigt sidenfodral till pappas 40-årsfest. Klänningen smet åt, men hon bar verkligen upp den. Stod rak i ryggen när hon tog emot gästerna. Blommig och muskulös, så som mamma är. Och så kommer mormor och frågar om hon har tagit på sig en BADDRÄKT.
Vi hjälptes åt att fräsa ifrån sådana gånger jag och mamma, men vi slocknade lite samtidigt. Det är lätt att känna sig naken när någon kallar ens festkläder för baddräkt.
Men nu gör jag samma sak själv. Jag kan bara inte förstå varför. Ju mer jag tänker på det, desto fler meningar kommer jag på. Ord som har irriterat mig gränslöst men som jag nu snor rakt av. Pappas tillkämpade skratt när han vill markera att man gjort honom besviken. Till och med mammas SKA VI INTE UMGÅS när någon vill kolla på datorn i stället för att prata.
Som tur var har jag fått med mig några bra uttryck också. Som morfars vännen min och mammas hjärtat.
Jag kanske tar med mig sånt som jag vet funkar.
3 kommentarer:
Jamen alltså vad håller man på med?! Jag har också en trevlig lista på uttryck, kommentarer och allmänt oskick jag bara hatade när jag växte upp, som jag nu kommer på mig själv med att slänga runt. Otroligt osympatiskt och otrevligt att beskåda. Hur vore det att ge sig själv en stöt varje gång, skulle det funka?
Hua! Jag kan riktigt höra min mammas röst komma ut ur min mun.
Min pappa har en grej som han alltid gör; han erkänner när han fiser.
-Det var jag! säger han högt och tydligt fast det allt som oftast inte varit några som helst tvivel för någon. Jag känner på mig att det bara är en tidsfråga innan jag tar över den (o)laten...
Min pappa är såååååå otroligt långdragen när han resonerar om typ allt. Nu börjar jag märka det efter nått glas vin. Fast på mig själv.
Inte bra..
C
Skicka en kommentar