Pappor är inga riktiga föräldrar

Självklart kan jag inte låta bli att följa upp det förra inlägget med en mer politisk synvinkel på saken. Såhär: när vår dotter äntligen låg på min mage och kippade efter andan, visste vare sig jag eller Chrille hur vi skulle lyfta upp henne. Vi hade aldrig bytt en enda blöja, någon av oss. Följande dagar ringde vi på röda klockan när hon behövde bytas, badas, ammas. Passade på att låta barnmorskorna lära oss allt från grunden. Vi var lika omtumlade, lyckliga, förvirrade amatörer båda två. 

På tredje dagen rann mjölken till och jag började gråta. Det finns nämligen något som heter tredagarsgråten eller "baby blues". Det är hormoner som stökar till det. När barnmorskorna såg mina tårar var det som att välta en dominobricka. Minuter senare fanns en läkare i rummet som förhörde sig om mina tankar och känslor. En av barnmorskorna som var med under förlossningen hämtades upp och satt på min sängkant och pratade om upplevelsen. Vi övertalades att stanna en dag extra i bb-famnen. Jag har aldrig känt mig så uppbackad inom vården förut. 

En vecka senare kom bvc på hembesök, strösslade vardagsrumsbordet med broschyrer och frågade mig om förlossningen. Om mina känslor för min dotter. Om jag oftare var glad än ledsen. Det var tydligt att de letade tecken på förlossningsdepression. Bra så.

Två veckor efter förlossningen ringde en läkare från SÖS för att fråga hur jag mådde. Hon insisterade på att jag skulle komma på ett uppföljande samtal för att få de smärtsamma förlossningsminnena ur kroppen. Jag tackade ja. Fick träffa chefsläkaren och gå igenom varenda värk. 

På BVC  tyckte sköterskan absolut att jag skulle träffa deras psykolog, "bara för att". Det gjorde jag och det var fantastiskt att prata av sig om allt det nya. Efter tre tillfällen tackade jag för mig och passade på att fråga vilka andra som brukar träffa henne. "Några par. Mest mammor. Inga ensamma pappor" svarade hon. 

Nyligen var jag på återbesök på mödravården. Jag trodde att de skulle undersöka mig men besöket gick bara ut på att prata. Barnmorskan ville att jag åter igen skulle berätta om förlossningen och ställde frågor som "känner du att du tycker om din dotter" och "var föräldraskapet som du tänkt dig". Jag kunde svara ja på båda frågorna och hon antecknade det. 

Det här skyddsnätet är otroligt. Det har nästan varit omöjligt att vara nybliven mamma och lida av depression eller förlossningstrauma utan att det fångas upp någonstans. Det är tydligt att samhället satsar på att barn ska få en bra start och att en avgörande del i det är att mamman mår bra. Knyter an. 

Och nu kommer den logiska frågan: men papporna då? Även om jag tar den första delen av föräldraledigheten är omställningen förstås enorm för Chrille också. Under förlossningen tilltalades han knappt. Vi var glada och tacksamma för att han fick sova kvar på BB. Ingen har frågat honom om han tycker om sin dotter. Om det är några jobbiga känslor som dröjer sig kvar hos honom efter den långa förlossningen. Han har inte bjudits till psykolog "bara för att". Ingen har noterat om föräldraskapet blev som han tänkt sig. 

Ja, jag var gravid och födde barnet. Men nu är vi två föräldrar. Lika viktiga. Lika trevande. Jag uppfattar Chrille som trygg i sin roll och han älskar sin dotter. Men det är inte självklart. Det är inte alla föräldrar som känner kärlek strömma till direkt, varesig pappor eller mammor. Statistiken visar att män jobbar som mest när de är nyblivna pappor. Pappor tar fortfarande bara 20 procent av föräldraledigheten. Det är tråkigt och leder knappast till att samhället blir mer jämställt. Därför känns det sorgligt att pappor inte verkar ses som lika viktiga föräldrar. Att våra könsroller är så snäva i denna livsavgörande fas, att det kan sätta spår i föräldraskapet för all framtid.

Det bärsta som hänt mig

När mitt barn föddes minns jag att jag tittade ner på den flämtande lilla klumpen och en av tankarna som for genom huvudet var "är det här verkligen den lyckligaste dagen i mitt liv?"

Det kanske låter som en helt sjuk tanke när man äntligen får träffa sin avkomma efter flera års kamp och en mödosam graviditet. Men betänk att jag just varit i helvetet och vänt. Jag hade fött barn i 38 timmar och varit vaken i två dygn. Gått från att vara profylaxkungen som åkte slalom genom värkarna till att testa varenda smärtlindring på menyn och avgrundsvråla när hon fastnade och förlossningen stod still timme efter timme. Jag kan inte på något sätt kalla den paniken och smärtan för lycka. 

När jag höll henne i mina armar förstod jag att jag skulle bli den lyckligaste människa i världen. Att jag skulle älska henne så snart jag hämtat andan. Jag var fascinerad men inte kär.

Sen gick hösten. Jag tog de första stapplande stegen. Jag fick prata om förlossningen, med psykolog, barnmorska och läkare på Södersjukhuset. Fick lite kläm på det nya. Och så hände det där magiska. Traumat sjönk undan. Och kvar fanns den där euforiska känslan av att ha gett liv till världens härligaste lilla varelse. 

Ett barn som ler så stort mot mig att den lilla näsan rynkas. Som har integritet, blir irriterad när man vill sova hud mot hud eller pussas för mycket. Som är så nyfiken på världen att hon knappt hinner äta. Som gör fantastiska små ljud, gnolar med i Veronica Maggios nya och somnar med ett kaninöra i munnen varje kväll. 

Det är en sådan ynnest att få lära känna henne och få följa henne genom livet. 

Och så tittar jag på den första bilden efter förlossningen. Jag likblek med epiduralstumma ben och svullet ansikte. Hon med sår efter sugklockan och sina stora blå ögon. Och så tänker jag: det där var min lyckligaste dag.

Det där med att söva

Min dotter är en sovare. Jag är så tacksam för det att det knappt kan beskrivas med ord. Innan hon kom var sömnen det jag var mest orolig för. Men hon började tidigt att sova hela nätter i egen säng och några rejäla stunder på dagen.

Sen kom de. Utvecklingsfaserna. Utvecklingsfas är ett ord jag endast diffust kunde relatera till innan. Men nu vet jag och hela min kropp vad det handlar om. Att bäbisar går in i perioder av intensivt växande och mental utveckling. Då allt som funkat bra funkar sämre eller inte alls. 

Som insomningen. Ett exempel. Innan jul brukade vi lägga henne i sängen när hon var trött och så somnade hon själv. Sen blev det plötsligt svårt så hon fick nappen och kunde nappa sig till sömns. Sen, från en sekund till en annan, slutade hon med napp. Så jag började amma henne ända in i kaklet och sen lägga ner henne. Men plötsligt vaknade hon så fort hon nuddade madrassen. Så det ville sig inte bättre än att jag började liggamma och lämna kvar henne sovande i vår säng. Tills det inte heller funkade, för hon vaknade så fort jag lämnade hennes sida. Nu har jag börjat lirka mig ur sängen, smidigare än en ficktjuv.

Så kommer det sig att man ofta kan hitta mig halvnaken och dubbelvikt över barnet, flåsande för att få henne att tro att vi fortfarande ligger och snusar ihop. Och så fort jag avlägsnar en kroppsdel från henne, trycker jag en kudde mot samma plats. Ett bestyr som inte bara är tidskrävande och akrobatiskt utan också misslyckas hälften av gångerna. Så hon sover inte. Hon sover hur lite som helst. 

Under samma månad har hon även börjat vägra nappflaska, hon gnisslar som en gammal ekdörr, har blivit mammig, skriker i vagnen och vill sitta med vid middagsbordet för att kunna fösa ner maximalt antal såsiga tallrikar på golvet. 

Tips någon?

Jag och dadeln

Jag skulle vilja slå ett slag för den torkade dadeln. Jag har länge levt i ovisshet. Trott att det enda sättet att komma åt dadeln är att köpa köpemüsli och gräva efter dem med fuktiga fingrar när ingen ser. Det har nästan känts omöjligt att göra egen müsli eftersom det bara skulle leda till trängtan och längtan. Längtan efter dadel. Dadel som bara går att hitta på någon helgstängd hälsokost i Järnas utkant.

Nu kanske ni tänker att dadel är äckligt. Att ert enda minne av dadel är från den där julbrickan någon snål släkting brukar plocka fram framåt kvällningen. Fikon, dadlar och torra clementiner när ni bara sitter och längtar efter knäck och aladdinask. 

Faktum är att dadeln inte ser mycket ut för världen. Avlång, kletig och brunblank ligger den där och kan få vem som helst att artigt tacka nej utan att bekanta sig närmare med den.

Men jag älskar dadeln! Och här om dagen gjorde jag en upptäckt: den torkade dadeln finns I ALLA MATAFFÄRER.  Den finns på Ica rakt över gatan. Den ligger och väntar på mig bara några meter från russinhyllan där jag spenderar så mycket tid.

Livet blir aldrig detsamma igen.

Efterlysning

Tipsa mig om följande!

1. Bra miljömärkta blöjor. 

2. Bra bloggar. Gärna om föräldraskap. Gärna roliga gärna personliga. Gärna texttunga.

3. Bra hårfärg som är snäll mot mig och miljön.

4. Bra böcker om barns utveckling. 

Tack!

Jag och mina dubletter

Varje dag ser jag dem längs Årstaviken. De andra mammorna. Vi har likadana vagnar och rejäla sulor. Vagnarnas liggdel skvallrar om att vi har bäbisar i nästan exakt samma ålder. Vita sladdar är fästa i våra öron, vi lyssnar säkert på samma podcasts. Vi har blå, halvlånga jackor i anorakmodell. Ibland har våra barn varit stökiga under förmiddagen. Timmarna har gått jättesnabbt och inte förrän vid tretiden har vi lyckats krångla oss ner för trapporna med barnen nedstoppade i grå åkpåsar. Då ses vi i skymningen. Vi går extra snabbt, för att hinna hem innan det är bäcksvart.

De första veckorna tittade jag bort när jag mötte mammorna längs vattnet. Ville inte kännas vid att jag var en av dem. Ville tro att jag valt min slicka cityvagn, min promenadväg, mina foträta stövlar - av andra anledningar än dem. Sen började jag snegla. Söka blickar. Sakta in när jag passerade mammorna. Ibland kommer de i grupp. Sju vagnar i en klase. Då tittar jag bort, ser upptagen ut, ökar på stegen. Det kommer pappor också. De har nappflaskor i lattehållaren och större barn i sittläge.

Jag vill följa med mammorna hem. Jag vill att vi ska klämma in våra vagnar i samma hiss, laga lunch tillsammans och amma våra bebisar i kanon. Jag önskar att jag kunde säga att jag ville föra intellektuella samtal med dem. Om ledare i DN, böcker och tankar inför valet 2014. Men det vill jag inte. Jag vill prata om tunga kissblöjor, nattamningar och gränslös kärlek. Jag vill vara tillsammans.

Jag är inte ensam. Men jag har känt mig ensam många dagar. Framför allt i höstas, när amningen strulade, när hon vaknade så snart vagnen stod stilla och jag inte mäktade med att träffa folk på cafeer och lunchhak. Det är ju speciellt med föräldraledighet. Man är ledig men samtidigt uppbunden som aldrig förr. Min bästa medicin mot ödsligheten är att boka något varje dag. 

Snart gränsar det till att bli nästan omvänt. Varenda stund är minutiöst uppbokad, jag öser in kol i alla eldar. Hoppas på en fin vår. 

Humlan i mitt hjärta

I april förra året blev det vårt. Det lilla röda huset på en klippa vid en sjö. Med blåbärsris, trattkantareller och tallar på den vanskötta tomten. En rufsig syren, vildhallonbuskar och rabarber som bara väller fram. En brygga som skevar och är hal. Täta skogar runtom men också sörmländska ekbackar, åkrar och får. 

Vi började leta sommaren innan. Det blev projektet som distraherade oss från barnlösheten. Varje söndag laddade vi termosen och åkte på utflykt till olika sommarstugor som var till salu. Vägde sjönära mot hästhagar. Sommarstugeområde mot ödslighet. Vintervatten mot öppen spis. Torp mot bekväma lådor i 70-talssnitt. Länge trodde jag att jag ville skrapa fönster på en gammal lada. Men sen insåg jag att torplivet inte var min dröm. Jag är inte så intresserad av hus. Det är inte det som är grejen.

Och så fastnade vi för Humlan. Slog till. Med magarna upp och ner.

Att köpa sommarställe är ett allvarligt hot mot identiteten. Unga människor köper inte fritidshus utanför Flen, de åker till Vietnam. Det är en ynnest, ett fett privilegium att köpa detta. Men också: sista spiken i normkistan. Vi var gifta, vi väntade barn, hade fasta jobb och bostadsrätt, bil och nu även ett sommarställe. 

Kommentarerna lät inte vänta på sig. "När skaffar ni vovve då?" "Nu är ni väl ändå lyckliga när ni köpt hela paketet". Sarkasmerna. Och mitt standardsvar: Ja det är stereotypt, jag vet. Men jag hoppas att du ser mig som större och mer än så. Mer än äktenskap och fastigheter.

Det är lätt att vilja inbilla sig att vi köpte sommarställe av HELT andra anledningar än alla andra. Att vi står utanför medelklassnormen. Men så är det inte såklart. Vi hade råd. Vi ville lukta på granar och flyta i en sjö. Fylla frysen med vinbär och svamp. Vi valde det livet av samma anledning som många andra med samma förutsättningar som oss.

Här ska vårt barn åka pulka ner för klippan, här drömmer vi om att våra vänner ska sitta och läsa i skuggan och skratta över en grill. Här ska vi se solen gå ner över sjön och sitta på ljugarbänken och vara alldeles tysta. Precis som ett gammalt par.

När jag skriver det här sitter jag i vårt lilla gästhus klädd i fleece med mystisk företagslogga och mjukisar nedstänkta med målarfärg. Än så länge bor vi på nio kvadrat utan rinnande vatten och vi kissar i snön bakom granen. Min dotter sover middag i dubbelsängen. Snart ska vi stoppa ner henne i vagnen och gå ut och utforska snön. Jag ska forcera de oplogade stigarna samtidigt som jag funderar på hur vi ska häva patriarkatet och bygga upp välfärden igen. Hämta styrka och samla mig. Vinka till det gamla paret med carport längre ner på gatan och kanske ringa min farmor. Skotta bakom bilen så att vi kan åka hem i eftermiddag. Diska i kokt sjövatten. Säga hejdå till Humlan för den här gången. 

Jag hoppas att många vill komma hit och hälsa på.

Nyårslöften

Jag lovar att:

Springa långt och ofta så snart marken är bar och foglossningen släppt. Springa längs den hemliga traktorstigen på Humlan (vårt landställe) och sen rakt ner i sjön. 

Alltid vara på min dotters sida. Aldrig skämmas för henne, försöka styra hennes beteende genom att få henne att känna sig dum. Inte ens om hon skriker sönder en fest, spottar på någons golv, drar i någons päls, är omöjlig och gnölig, klär av sig naken inför främmande och använder den där rösten som ringer i öronen. Markera, men alltid vara på hennes sida. 

Äta hummer minst en gång trots att det känns dumt.

Bara ägna mig åt människor som gör mig gott.

Släpa upp den där stora stocken som ligger och stör i slänten.

Ta mig tid att vara ifrån mitt barn, även när jag inbillar mig att hon har det bäst hos mig. 

Sätta mig in bättre i vad maten som jag äter innehåller och hur den producerats.

Göra några insatser för att se till att vi byter regering.

Åka till Fårö och andas in luften på den där stranden som ligger allra längst norrut.

Jobba i lagom takt, starta rimligt antal projekt. Planera min tid nogsamt.

Köpa begagnade grejer och kläder och grejer till barnet i all den mån det går.

Och nu vaknade hon.

Om min graviditet

Nu har mitt öppna brev lästs av 30 000 personer. När man googlar på "Vill bli gravid" kommer inlägget på fjärde plats efter Vårdguiden och Familjeliv. Jag kan knappt tro att det är sant. Att mina ord når ut till så många.

Jag inser helt enkelt att många som hittar hit kämpar för att bli med barn. Ni är välkomna. Jag kommer att fortsätta att skriva om det där med att vara ofrivilligt barnlös. Men också om hur det är att äntligen vara förälder. Hur fantastiskt det är men också om orosmolnen, frustrationen nappvägrandet och bajsläckagen. Eller kanske inte så mycket om det där sista förresten.

Men jag hoppas i alla fall att det är okej, att det inte sticker i ögonen. Att jag - som plötsligt framstår som någon som gett anspråk på att vara barnlöshetsguru -  blev gravid inom bara tre år och nu klagar på det nya livet.  Men ni fattar ju. Alla situationer har sina utmaningar. Jag älskar min dotter mer än jag någonsin kunnat gissa att det var möjligt. Är tacksam och rörd mest varje dag.

Och för er som undrar (och kan det här konstiga språket). Jag blev gravid efter ett IVF-försök som dock slutade i överstimulering och sju frysta blastocyster. Första återföringen funkade inte, upptiningen gick bra men embryot fäste inte. Andra gången gick det vägen trots att återföringen egentligen gjordes för tidigt pga. juluppehåll. Inga vagitorier. Jag testade positivt på ruvardag 10. Hade inte "tjuvtestat" innan. Vi kom fram i landstingets kö efter tre månader (vårdgarantin) och de finansierade försöket som ägde rum på privata Fertilitetscentrum i Stockholm. Vi gjorde det korta protokollet. Slut på kinesiska.

Sedan sist

Hallå hörni, finns ni kvar där ute? Jag tror att jag gör ett försök till. För att jag saknar saknar skrivandet, saknar er. Och för att bloggandet är oslagbart. Det är ju valår och allt. Jag tänker mig den typen av texter jag kan få ihop med vänsterhanden medan jag ammar till att börja med.

Sen sist har jag

1. Fått en dotter

2. Blivit seriöst orolig för konsumtionen och miljön, hur extremt dålig kvalitet det är på nästan allt man köper.

3. Skrivit 80 sidor om att längta efter barn. I dagboksform först, som ett tidsdokument. Men det utvecklades till något annat, något jag kanske vill säga till världen. Det finns så mycket intressant i det här. Vi var inte ofrivilligt barnlösa så länge, behövde inte kämpa i närheten av lika mycket som många andra. Men ändå. Det är en fas jag inte kan älta mig mätt om.

4. Fått minst fem kommentarer och mail i veckan om mitt Öppna brev till dig som vill bli gravid. Av någon anledning går det inte att skapa länkar med appen jag använder men: http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html?m=1 så länge då.

5. Blivit en sån som noggrant och engagerat läser bloggar genom Feedly men aldrig lämnar en kommentar.

6. Minns ni bröden? Dem som jag alltid bakade men blev förbannad på och slängde eftersom de inte blev som jag tänkt. Jag slänger dem inte längre.

7. Köpt ett litet hus i Sörmland.

8. Varit ganska ledsen men också väldigt lycklig.