Jag och mina dubletter

Varje dag ser jag dem längs Årstaviken. De andra mammorna. Vi har likadana vagnar och rejäla sulor. Vagnarnas liggdel skvallrar om att vi har bäbisar i nästan exakt samma ålder. Vita sladdar är fästa i våra öron, vi lyssnar säkert på samma podcasts. Vi har blå, halvlånga jackor i anorakmodell. Ibland har våra barn varit stökiga under förmiddagen. Timmarna har gått jättesnabbt och inte förrän vid tretiden har vi lyckats krångla oss ner för trapporna med barnen nedstoppade i grå åkpåsar. Då ses vi i skymningen. Vi går extra snabbt, för att hinna hem innan det är bäcksvart.

De första veckorna tittade jag bort när jag mötte mammorna längs vattnet. Ville inte kännas vid att jag var en av dem. Ville tro att jag valt min slicka cityvagn, min promenadväg, mina foträta stövlar - av andra anledningar än dem. Sen började jag snegla. Söka blickar. Sakta in när jag passerade mammorna. Ibland kommer de i grupp. Sju vagnar i en klase. Då tittar jag bort, ser upptagen ut, ökar på stegen. Det kommer pappor också. De har nappflaskor i lattehållaren och större barn i sittläge.

Jag vill följa med mammorna hem. Jag vill att vi ska klämma in våra vagnar i samma hiss, laga lunch tillsammans och amma våra bebisar i kanon. Jag önskar att jag kunde säga att jag ville föra intellektuella samtal med dem. Om ledare i DN, böcker och tankar inför valet 2014. Men det vill jag inte. Jag vill prata om tunga kissblöjor, nattamningar och gränslös kärlek. Jag vill vara tillsammans.

Jag är inte ensam. Men jag har känt mig ensam många dagar. Framför allt i höstas, när amningen strulade, när hon vaknade så snart vagnen stod stilla och jag inte mäktade med att träffa folk på cafeer och lunchhak. Det är ju speciellt med föräldraledighet. Man är ledig men samtidigt uppbunden som aldrig förr. Min bästa medicin mot ödsligheten är att boka något varje dag. 

Snart gränsar det till att bli nästan omvänt. Varenda stund är minutiöst uppbokad, jag öser in kol i alla eldar. Hoppas på en fin vår.