Så glad att övergreppen, gråzonerna, skammen kommer i fokus. Eller glad är väl fel ord. Det känns livsviktigt.
Har gått in på sidan flera gånger idag. Lämnat den snabbt igen. Funderat på om jag ska berätta om mitt alldeles egna. Tänker att jag borde, att det känns alldeles nödvändigt. Särskilt nu, när den här vågen har hittat fart och snart når sin kulmen. Att läget är helt rätt att lätta på skämsluvan och joina truppen.
Vem annars? Om inte jag, som till och med jobbar med de här frågorna. Jag, som nog har förmågan och förutsättningarna att använda mina erfarenheter konstruktivt, omvandla dem till mod och stöd. Så som jag önskar att andra ska göra.
Jag som har värsta självutlämnande bloggen. Som pekar finger åt skammen varenda dag.
Men jag förvånar mig själv, jag låter bli.
Det måste också vara okej. Man gör olika. Även vi som fortsätter vara tysta deltar i kampen.
Ni som orkar prata om det. All min respekt. Må ni förändra världen.
