Just nu klamrar jag mig fast vid en tekopp i soffan och önskar att den här dagen ska vara för evigt. Jag har redan somnat om flera gånger, ätit världens långsammaste frukost och virat in mig i filtar. Drar runt i lägenheten som en beduin.
Och så vill jag säga lite mer om den här duktigheten. Den som bland annat leder till att jag gör upp plus och minus-listor inombords som sällan eller aldrig landar på plus. Jag känner nog inte en enda tjej som inte går runt och släpar på duktighetsvåndan. Och jag tänker att vi kanske kan börja hjälpa varandra.
Förut stod det i min bloggbeskrivning att den här bloggen handlade om att bli stressad av andra bloggar. Jag tog bort den meningen men borde kanske lägga tillbaks den igen.
För vem blir inte stressad? Av det skira ljuset på alla bilder, de lyckade middagsbjudningarna, de ständigt hånglande paren, de krispiga blomvaserna, snygga frukostarna och välstrukna kläderna. Eller är det bara jag?
Jag har full förståelse för att inte alla vill skriva blogginlägg och bedrövliga måndagar, knarriga relationer och tunga tonårsminnen. Man använder bloggandet till olika saker.
Men en del bloggar känns liksom så duktiga ultra deluxe extra plus. Världar där ingen någonsin är trött, alla restauranger serverar god och prisvärd mat, goda vänner står på kö, bröden blir höga och saftiga och där inga trampdynor blir trötta av skyhöga klackar.
Plötsligt tävlar jag mot någon som är ständigt tränande, bakande, hånglande, älskande, resande. Jag blir inte inspirerad, jag blir stressad.
Jag saknar nyanser.
Så jag försöker vara en av dem som ger dem. Visst komponerar även jag en snygg bild av mitt liv här på bloggen. Men också:
- Under tre år jobbade jag 80 procent och var ledig varje fredag. Hade alltså tre dagars helg. För att jag ville och behövde, för att det gick. Och för att vara glad.
- Jag har helt slutat sminka mig på vardagar.
- Hjälper surdegen på traven med hjälp av jäst.
- Faktiskt har jag slängt alla mina surdegar eftersom jag glömt att mata dem och låtit dem ruttna i sina burkar.
- Känner mig som allra snyggast i huvtröja.
- När jag reser är jag livrädd för turistfällor och restauranger som visar sig vara halvhjärtade och serverar torr kyckling. Inte för att jag är besatt av mat utan för att jag är så rädd att välja fel. Slösa bort chanser till perfektion.
- Min största skräck när jag skriver ett blogginlägg är att det ska verka koketterande eller innehålla för många jag. Och jag tar det väldigt hårt när jag försvinner från folks blogglistor.
Jag tänker att de där nyanserna är ett av mina sätt att vara feminist på.
Bild: Kappahl
