2014-02-17

Alltid redo med nålen

Jag gillar att gräva och fläska och älta gamla saker. Men på senaste tiden har jag blivit lite inne på att klippa banden med det gamla och fokusera framåt. Ändra mina mönster. Självhjälp typ. 

Det började nog med att jag läste det här inlägget av Zandra Lundberg (kan fortfarande inte länka i blogger-appen): http://bloggar.aftonbladet.se/z/2014/02/unna-dig-en-positiv-snalldag-i-dag/

Det handlar bland annat om att hon testade att notera hur hennes tankar rörde sig i åtta minuter och blev varse hur taskig hon är mot mig själv. Jag testade att göra samma sak under en förmiddag och blev alldeles kallsvettig. 

Ingen behöver liksom mobba mig. Jag gör det jättebra på egen hand. Det är som jag föröker förekomma alla omkring mig genom att förebrå mig själv innan de hinner före. Som för att gardera mig. 

Det kan handla om vad som helst. Till exempel om jag har en lunchdejt och måste rucka på tiden ett par gånger. Då tänker jag åh nej, nu tycker hen att jag är JÄTTEKRÅNGLIG. Här ville hen bara äta en enkel lunch och så kommer jag och gör allting så svårt. Hen önskar nog att jag var någon annan. Såhär kan jag plåga mig själv i flera timmar. 

Det kan också handla om allt ifrån att jag tränar för sällan till att jag ger mitt barn för mycket eller för lite uppmärksamhet, att jag svarar på sms för snabbt eller långsamt, är tråkig på en fest eller tar för stor plats i föräldragruppen.

Att bli mamma har gett extra drivmedel till de här tankarna. Varenda relation skakas och ändras, jag är ofta ensam (men samtidigt aldrig) och varje gång jag lägger henne på en filt för att kunna läsa en bok - står en annan förälder någonstans och mixar sin egen sjögräspuré samtidigt som barnet utmanas i psykosocialt stimulerande lekar. 

Dessa tankar gör absolut inget gott. De vill mig inte väl. Så jag har uppfunnit en knappnål. 

Varje gång jag noterar att en taskig tanke kommer upp, tar jag hål på den med nålen. Det viktiga är att jag inte går in i diskussion med mig själv. Börjar resonera fram och tillbaka om huruvida jag har fog för den taskiga tanken eller inte. För då göder jag den bara, låter den få fäste. Och hela vitsen är att ändra impulserna, tankebanorna. Så jag sticker, sticker, sticker. 

Och jag tror att det funkar.

3 kommentarer:

frida l sa...

tack för tipset. är själv en jävel på att skuldbelägga mig själv. i stort och smått. och speciellt när man går hemma med ett litet barn och har drivor med tid till egen tankeverksamhet.

Emelie sa...

Tankeväckande, jag är nog minst lika elak mot mej själv. Ännu värre nu när man har barn och jobbar igen. Försöker testa din metod, men oj vad svårt det är! Lite som att jag faktiskt vill klanka ner på mej själv hela tiden... dumt!

Li sa...

Vilken intressant blogg! Letar efter bra mammabloggar, perfekt!