Jag och dadeln

Jag skulle vilja slå ett slag för den torkade dadeln. Jag har länge levt i ovisshet. Trott att det enda sättet att komma åt dadeln är att köpa köpemüsli och gräva efter dem med fuktiga fingrar när ingen ser. Det har nästan känts omöjligt att göra egen müsli eftersom det bara skulle leda till trängtan och längtan. Längtan efter dadel. Dadel som bara går att hitta på någon helgstängd hälsokost i Järnas utkant.

Nu kanske ni tänker att dadel är äckligt. Att ert enda minne av dadel är från den där julbrickan någon snål släkting brukar plocka fram framåt kvällningen. Fikon, dadlar och torra clementiner när ni bara sitter och längtar efter knäck och aladdinask. 

Faktum är att dadeln inte ser mycket ut för världen. Avlång, kletig och brunblank ligger den där och kan få vem som helst att artigt tacka nej utan att bekanta sig närmare med den.

Men jag älskar dadeln! Och här om dagen gjorde jag en upptäckt: den torkade dadeln finns I ALLA MATAFFÄRER.  Den finns på Ica rakt över gatan. Den ligger och väntar på mig bara några meter från russinhyllan där jag spenderar så mycket tid.

Livet blir aldrig detsamma igen.