2014-01-16

Det där med att söva

Min dotter är en sovare. Jag är så tacksam för det att det knappt kan beskrivas med ord. Innan hon kom var sömnen det jag var mest orolig för. Men hon började tidigt att sova hela nätter i egen säng och några rejäla stunder på dagen.

Sen kom de. Utvecklingsfaserna. Utvecklingsfas är ett ord jag endast diffust kunde relatera till innan. Men nu vet jag och hela min kropp vad det handlar om. Att bäbisar går in i perioder av intensivt växande och mental utveckling. Då allt som funkat bra funkar sämre eller inte alls. 

Som insomningen. Ett exempel. Innan jul brukade vi lägga henne i sängen när hon var trött och så somnade hon själv. Sen blev det plötsligt svårt så hon fick nappen och kunde nappa sig till sömns. Sen, från en sekund till en annan, slutade hon med napp. Så jag började amma henne ända in i kaklet och sen lägga ner henne. Men plötsligt vaknade hon så fort hon nuddade madrassen. Så det ville sig inte bättre än att jag började liggamma och lämna kvar henne sovande i vår säng. Tills det inte heller funkade, för hon vaknade så fort jag lämnade hennes sida. Nu har jag börjat lirka mig ur sängen, smidigare än en ficktjuv.

Så kommer det sig att man ofta kan hitta mig halvnaken och dubbelvikt över barnet, flåsande för att få henne att tro att vi fortfarande ligger och snusar ihop. Och så fort jag avlägsnar en kroppsdel från henne, trycker jag en kudde mot samma plats. Ett bestyr som inte bara är tidskrävande och akrobatiskt utan också misslyckas hälften av gångerna. Så hon sover inte. Hon sover hur lite som helst. 

Under samma månad har hon även börjat vägra nappflaska, hon gnisslar som en gammal ekdörr, har blivit mammig, skriker i vagnen och vill sitta med vid middagsbordet för att kunna fösa ner maximalt antal såsiga tallrikar på golvet. 

Tips någon?

7 kommentarer:

marie Hammarberg sa...

Oh no. Vi har ju också en sömntuta som började sova hela nätter när han var 2 månader... Visste inte att dom kan sluta med det :/ har inga tips tyvärr. Kram och älskar att du bloggar igen!

Hanna sa...

Inget tips tyvärr, tog med dator och bok och lade mig samtidigt som Juni under perioder som den du beskriver.

Kråksång sa...

Nä, inga tips. Stå ut mest. Och försök undvika att få panik för att det aldrig kommer att lösa sig (för det gör det), eller tro att det finns något magiskt du skulle kunna göra för att få allt att bara lösa sig (för det finns det sannolikt inte - du gör redan allt du kan komma på och det är sådär i perioder, cirkus). Stå ut och försök känna att för din unge är det du gör och är gott nog. Ok, det kanske blev ett tips ändå.

Frida Gro sa...

Bra tips ju. Tack!

Z sa...

Det går över. Det är väl det bästa tipset jag kan ge. De kommer de där perioderna. Sedan går de.... Det finns ingen logik i det. När jag ammade till sömns hade jag kvar dem i famnen 15-20 minuter efter de somnat i famnen och lade ner dem sedan. Så om du ska försöka det så gäller att de kommit in i djupsömn innan de läggs ner.

Emelie sa...

Jag har ocså haft det precis sådär. Amning är ju suveränt att ta till och bra på alla sätt och vis. Förutom att man blir så låst då. Och såsmåningom började jag tycka att även bebis nog skulle må bra av att kunna somna på något annat sätt än att ammas eller åka vagn utomhus.
Jag samlade mod, beslutsamhet och ork under flera månader innan jag en kväll tog tag i det.
FÖrsökte ha lite kvällsrutiner (mat, pyamas, tandborste, ny bjöja, ammning i soffan) och sen la jag honom i sängen, låg själv brevid med en hand på honom och sjöng en massa söta sånger. Han skrek (fast inget panikskrik) och ställde sig upp. Jag la honom försiktigt ner och sjöng vidare. En halvtimma tog det innan han plötsligt sov. Dagen efter tog det 10 min helt utan skrik. Sedan ahr det gått upp och ner, ibland skriker han litegrann, ibland ligger han tyst och lyssnar, ibland kryper han omkring en massa. Ibland tar det fem minuter och ibland en halvtimma. Men det funkar, jag ammar honom aldrig till sömns längre (inte med flit iaf) och vi föräldrar får någon timme själva på kvällen innan det är dags att sova.

Jag tror det viktigaste var att jag hade förstått att han inte skrek för att han var rädd eller hade ont, utan bara för att han inte visste vad som skulle hända eller inte får precis som han vill. Precis som han gör om man tar en leksak han vill ha eller krånglar med jackan. Lite sånthär skrik får du nog räkna med att behöva lyssna på, när du har bestämt dej för att det är dags att hitta ett annat sätt att somna.

Fortsätt som du gör så länge du vill, jag gjorde det i flera månader. Men gör en ändring innan du blir så trött att du överväger att ta till några 5-minutersmetoder där barnet lämnas ensamt i sängen eller andra dumma påhitt.

Och dom flesta har nog upplevt ungefär det här, det är därför det finns så många metoder. Kolla bara här tex http://blogg.svt.se/ebba/2014/01/en-god-natts-somn/

Fatima sa...

Jag har ett mantra smo lyder: Det är bara en fas! Det är bara en fas! Och nu för tiden så tror jag på det, vet att det kommer en dag när vi plötsligt inser att "Oj, nu har vi visst sovit hyfsat i flera nätter i rad" och så njuter vi av det, tills nästa fas börjar. Isolde var ju så som du beskriver helt från början (förutom att hon tog flaska månad ett). Vi blev nog lite härdade där i början tror jag. Usch och fy hur slitigt det kan vara ibland. Men att veta att vi är fler som kämpar med faser och bebisar som inte vill sova när vi tycker det är en liten tröst i sig tycker jag.