2014-01-21

Det bärsta som hänt mig

När mitt barn föddes minns jag att jag tittade ner på den flämtande lilla klumpen och en av tankarna som for genom huvudet var "är det här verkligen den lyckligaste dagen i mitt liv?"

Det kanske låter som en helt sjuk tanke när man äntligen får träffa sin avkomma efter flera års kamp och en mödosam graviditet. Men betänk att jag just varit i helvetet och vänt. Jag hade fött barn i 38 timmar och varit vaken i två dygn. Gått från att vara profylaxkungen som åkte slalom genom värkarna till att testa varenda smärtlindring på menyn och avgrundsvråla när hon fastnade och förlossningen stod still timme efter timme. Jag kan inte på något sätt kalla den paniken och smärtan för lycka. 

När jag höll henne i mina armar förstod jag att jag skulle bli den lyckligaste människa i världen. Att jag skulle älska henne så snart jag hämtat andan. Jag var fascinerad men inte kär.

Sen gick hösten. Jag tog de första stapplande stegen. Jag fick prata om förlossningen, med psykolog, barnmorska och läkare på Södersjukhuset. Fick lite kläm på det nya. Och så hände det där magiska. Traumat sjönk undan. Och kvar fanns den där euforiska känslan av att ha gett liv till världens härligaste lilla varelse. 

Ett barn som ler så stort mot mig att den lilla näsan rynkas. Som har integritet, blir irriterad när man vill sova hud mot hud eller pussas för mycket. Som är så nyfiken på världen att hon knappt hinner äta. Som gör fantastiska små ljud, gnolar med i Veronica Maggios nya och somnar med ett kaninöra i munnen varje kväll. 

Det är en sådan ynnest att få lära känna henne och få följa henne genom livet. 

Och så tittar jag på den första bilden efter förlossningen. Jag likblek med epiduralstumma ben och svullet ansikte. Hon med sår efter sugklockan och sina stora blå ögon. Och så tänker jag: det där var min lyckligaste dag.

5 kommentarer:

marie Hammarberg sa...

Tänk om man kunde skriva som du Frida... Jag blir så rörd. Stor kram!

Z sa...

SÅ fint skrivet! Sitter med tårar på redaktionen.

Fatima sa...

Fint beskrivet! Jag var förvånad över att jag inte grät när Isolde föddes minns jag. Jag hade suttit och bölat till främlingars förlossningar på TV veckorna innan till nåt svenskt program från nåt sjukhus och trodde lyckotårarna skulle spruta. Men nä, helt snustörrt.

Calle sa...

Blir varm när jag läser det här. Bra beskrivet, Frida! Det är inte enkelt och rakt.

Agnes sa...

Åh vad majsigt att du bloggar igen!