2013-06-18

Fyrverkeriet som aldrig kom

Åtta tusen fem hundra personer har läst mitt inlägg Öppet brev till dig som vill bli gravid enligt Blogger. Det är helt otroligt. Många har också lämnat kommentarer, skrivit tack, berättat lite om sina upplevelser. Patientföreningen för ofrivilligt barnlösa länkar till inlägget. Jag inser att många som läst det själva har kämpat. Länge. Kanske i åratal. Kanske nästan har gett upp. Och där står jag med mitt put. Det får mig att vilja poängtera hur otroligt tacksamma vi är. Vi vet att vi är extremt lyckligt lottade som faktiskt är gravida med ett litet liv som numer är så starkt att det skulle kunna överleva utanför magen. Och jag inser att det kanske gör ont i några av er när jag skriver det. När jag berättar att vi börjat inreda det där rummet som varit kontor/förråd/gästrum/spökrum så länge. Jag hoppas att mina ord trots allt kan stärka er. Vara en motvikt till andra ord om barnlöshet som finns på nätet.

Under hela tiden vi försökte få barn tänkte jag att: bara vi får se det där strecket som talar om att jag är gravid, då blir jag världens lyckligaste. Då är vi hamn. Då kan jag ge mina nära och kära det där efterlängtade beskedet. Slappna av.

Jag kommer aldrig att glömma när jag smög upp sex på morgonen, två dagar innan nyårsafton och tog det där testet som det inte fanns någon tvekan om. Egentligen var det alldeles för kort tid efter att vi satt in embryot på fertilitetskliniken. Hur jag rev upp alla rullgardiner och kastade mig över Chrille, höll den kissdränkta stickan framför hans nyvakna ansikte. Det var såklart en fantastisk stund. Men bara en timme senare trodde vi att ett missfall var på gång. Sedan följde veckor av oro och besök på gynakuten.

Det har känts som att den där graviditeten är en guldbiljett man aldrig riktigt får. Hur övertygande positiva graviditetstesterna än är, så är det fortfarande så TIDIGT. Man förväntar sig fyrverkerier och fanfarer men ingen runt omkring en vågar vara glad. Inte ens när byxorna blir för trånga i midjan. Inte ens på det första besöket på MVC. Nu är det ju så extremt tidigt i er graviditet, var det första vår barnmorska slog fast, som om vi behövde tas ner på jorden.

Det tog evigheter innan mina gravid-appar erkände att livet i min mage var mer än ett geléhallon. När magen var så stor att jag var tvungen att köpa mammabyxor, poängterade minst fem personer att det bara var GASER än så länge. Att livmodern inte stigit ur bäckenet ännu. Att det omöjligt var den två månader gamla graviditeten som gjorde att jag fått en rejäl kula under naveln. En kula som folk börjat kommentera utan att jag själv tog upp den. Som Chrilles kompis pekade på och skrek, eftersom den så uppenbart vittnade om graviditet.

När man är gravid får man inte äta smörgåsskinka eller mögelost. Jag har tackat nej till skinkmackor i vecka nio och känt mig dum eftersom hela världen tycks vilja tala om för mig att det jag bär i magen bara är en sen mens. Att jag lika gärna kan trycka i mig gorgonzola som om det inte fanns någon morgondag. Guldbiljetten är ändå inte min, än. Så varför åbäka sig.

En höst testade jag alternativa metoder för att bli gravid. Yogade som en galning. Gick på kinesisk chakraflödesmassage. Djupandades. Det sved alltid i mig när jag tittade in i salen där det hölls gravidyoga. Det skulle dröja många månader innan jag fick komma innanför de dörrarna. Men nu i mars var det äntligen dags. Känslan då!

Jag klädde mig i tajta trikåer för att riktigt visa fram putet. Kände mig rörd när jag gick till träningshallen. Det var en symbolisk grej. Nu ska jag gå på den här klassen varje vecka tills barnet kommer, tänkte jag. Det var fin stämning i lokalen. Putande magar i olika storlek som satt i ring och log fromt. Jag var lite orolig för att inte se tillräckligt gravid ut när jag låg på rygg. Att inte passa in och hålla måttet. Gjorde mitt bästa för att magen skulle skjuta ut så mycket som möjligt. Det hjälpte inte.

Du, sa yogaläraren. Det är ju så tidigt för dig fortfarande. Jag ser att du inte har någon mage alls. Du kan gå på vanliga yogaklasser och komma tillbaka när du är en bit längre in i graviditeten. Jag kom aldrig tillbaka.

Sådär har det fortsatt. Det dröjde flera månader innan barnmorskan ens kände på min mage eller mätte den, för det har ju konstant varit så himla tidigt. Mina besvär med foglossning, magkatarr och täta sammandragningar har mest lett till att folk höjt på ögonbrynen och ropat redan! Det verkar inte bli bättre nu i tredje trimestern heller.

Vad vill jag säga med det här då. Jo, men ungefär samma sak som i mitt öppna brev om barnlöshet; att äga sin upplevelse. Att tillåta sig och andra att känna sig precis så gravida som de själva vill. Någonstans måste fertilitetsresan få ta slut. Snåla inte på guldbiljetter. Bada i dem.

Och: att jag önskar att alla ni som kämpar där ute får uppleva detta - utan att andra försöker ta fyrverkerierna ifrån er.

8 kommentarer:

Peppe sa...

Ett så enormt stort grattis härifrån Helsingfors! Så fruktansvärt roliga nyheter!

Anonym sa...

Ännu en fantastisk text Frida! Älskar dig, mera mera! Kram Marie L

Lisa sa...

En annan svår sak är sen när man får det så otroligt efterlängtade barnet och så blir det inte som man tänkt sig. Förlossningen var inte alls som förväntat, förlossningsskadorna svåra och depressionen långdragen. Men man förväntas vara extra glad eftersom det ju är det här man kämpat för i alla år. Skulden blir ännu större och man hatar sig själv för att man inte är lycklig!

Anonym sa...

Åter igen en otroligt bra skriven text. Jag känner igen mig själv i nästan allt du skriver. Tack för att du delar med dig, fortsätt gärna med det!

Anonym sa...

Återigen, du skriver fantastiskt bra! Vi är ett par av alla de som kämpar, och det har verkligen betydelse att läsa texter som dina! Det ger kraft och hopp, samtidigt som det vittnar om att vi inte har blivit totalt galna av allt det här, utan att vi faktiskt är fler som känner och tänker likadant. Tack!

Anonym sa...

Men igen - du är så otroligt pricksäker! Är i vecka 12 efter IVF och VET att allt är "så himla tidigt", men jag har ju för sjutton haft mitt huvud fullt av graviditet mycket, mycket, mycket längre än så. Så för mig är det nog världens längsta graviditet, och jag längtar verkligen tills omvärlden kan bekräfta det genom att se mig med stor mage.

Grattis till dig och din man!!
/Linda

frökensöt sa...

Grattis till ert mirakel !
Jag och maken har begåvats med fyra små underverk men inte helt utan att kämpa och nu finns en önskan om en femma, vet inte om jag ens får skriva detta här då jag redan fått så många barn? jag kan å min sida skämmas över att hett längta efter en till liten när de finns så många även nära vänner som kämpar för att få en.. jag har ångest över att morgonkoppen kaffe jag dricker ska göra att det inte blir nåt plus, när jag skriker och gormar på barnen, att det inte ska bli ett plus för jag är en dålig mamma?? och varför längtar jag igen? borde jag inte vara nöjd? jag känner mig vilsen i den här längtan och önskan och som sagt jag vet inte om jag ens får yttra mig då jag redan har små mirakel.
Men jag önskar dig/er allt gott <3

Erika sa...

Tack, Frida. Tack!! Jag och min sambo kämpar mot missfall, på missfall, på missfall.. Jag är så trött på att berätta för mamma och kompisen och inte ens få ett "Grattis", istället får jag "Jaha, okej.. Försök nu att inte stressa upp dig för mycket." "skönt att du är så fertil iaf"

Ja, men tack. Ett jäkla grattis kan jag väl iallafall få? Jag är ju gravid igen!! Om än för 3e gången detta året, så KAN det vara denna gången jag väntar ett barn i Juni, inte ett missfall? Eller? TACK för din text och grattis så väldans mycket!