2012-03-06

Vad gör du?

Jag fick en kommentar på det här inlägget:

tycker dock det är lite vidrigt att volontära också, liksom "Hej jag är vit, jag är här för att rädda de stackars fattiga". sååå vad ska man göra då? vad gör du?

Volontära kan man ju göra på en massa olika sätt. Och jag tycker faktiskt att få av sätten är vidriga. Jag har jobbat volontärt som jourtjej sedan 2007. Tjejjouren jag är medlem i nu har jag varit med och startat. Vi jobbar mest med stödkontakter över nätet, alltså chatt och mail. Tanken bakom jourandet är att stötta tjejer individuellt för att förhoppningsvis förändra samhället strukturellt på sikt.

Jag har pratat med tolvåringar som redan dukar under för tonårspressen. Som svälter sig och vill göra allt för att bli barn igen. Tjejer som känner sig värdelösa, utmattade, äckliga och fula. Tjejer som säljer sina kroppar, tjejer som har sex trots att det svider och bränner, som gör sig själva illa för att de tror att det ska få dem att stå ut.

Jag har chattat med tjejer minuterna innan de utsätts för sexuella övergrepp av någon i familjen. När de skriver med korthuggna, ångestfyllda ord, alldeles uppfyllda av vad de vet snart ska hända. 

Ofta är tjejernas första mening till oss; jag orkar bara inte längre. Ofta är det första gången de berättar om känslorna för någon vuxen.

Det är en ära och ett ansvar att vara den som tar tjejernas hand första gången den sträcks ut. Jag har pausat mitt engagemang ibland, känt mig otillräcklig. Helt slut efter kvällar då jag suttit med polisen och socialjouren i örat för att få dem att rycka ut till tjejer som är i akuta situationer.

Mycket handlar om att bara ta emot deras ord. Säga: du är så modig och stark som tar de här känslorna på allvar och kontaktar oss. Nästa steg är att peka på rättigheter. Identifiera om tjejen utsatts för något brott och förklara på vilket sätt lagen är på deras sida. Sen brukar det ta en lång stund att få henne att förstå att incest/våld/trakasserierna de utstår faktiskt är olagliga. Eller att de har rätt till professionell hjälp. Ge dem vägvisning och kontaktuppgifter till bra ställen och peppa dem att ta även nästa steg mot att bli starkare.

Vi brukar också stärka tjejerna i att försöka vara i hur kroppen känns, inte hur de upplever att den ser ut. Se vad den kan göra och inte hur skönheten kan optimeras. Försöka ge dem valmöjligheter, öka livsutrymmet. Peppa dem i att agera. Sjunga även om det kan låta illa, kontakta den de gillar, säga ifrån, sminka sig hur de vill, om de vill. Ta plats.

Det är mitt sätt att volontära. Och det finns massor. Säkert sätt som känns helt ovidriga och passar just dig. Jag är vit, rik och mäktig oavsett om jag volontärar eller inte. Och jag känner i kroppen att mitt tjejjoursengagemang kan ha en påverkan på världen.

Det finns en massa mer jag kan göra. Jag skulle kunna leva, agera och bo på ett sätt som göra att jag möter fler människor med olika ursprung. Jag har jobbat på arbetsplatser där jag jag har möjlighet att vara med och kämpa för strukturella förändringar. Jag väljer att rösta på partier som jag tror möjliggör för så många som möjligt att leva, bo och jobba i Sverige.


Vad gör du?

3 kommentarer:

reb sa...

så fantastiskt skrivet! hurra! tycker också det finns väldigt få sätt att voluntärarbeta vidrigt - allt beror väl på vad man själv känner att man kan bidra med och vill bidra med.

som du säger frida, oavsett vad jag väljer att göra på min fritid är jag ju faktiskt vit, mäktig och rikare än större delen av världen. jag har heller aldrig trott att jag kan "rädda världen", men bara stå bredvid och inte göra nåt känns inte heller som ett alternativ. maja bredberg har också skrivit bra om detta för ett tag sen - http://nojesguiden.se/blogg/maja-bredberg/varfor-valgorenhet-visst-ar-av-vikt, http://nojesguiden.se/blogg/maja-bredberg/valgorenhet-och-valfard-ar-inte-varandras-motpoler och http://nojesguiden.se/blogg/maja-bredberg/en-sista-grej-sen-slapper-jag-det-har.

tack för en väldigt bra blogg, jag får alltid så mycket att tänka på när du skrivit.

Sofia sa...

Otroligt bra, Frida!
Blir lite ställd av kommentaren. Som om hjälpen skulle vara ett hån pga olika ursprung/förutsättningar/livssituation. Eller att hjälpen bara ges för att stärka volontärens ego. Vad hände med solidaritet och medmänsklighet?
Rätta mig om jag har fel men min gissning är att för att rent mentalt orka med att volontärarbeta mot svåra förhållanden, ibland mycket svåra, krävs det en stor dos ödmjukhet och respekt från volontärens sida?

Lena sa...

Superfint skrivet, vilken insats du/ni gör, jag blir mållös. Jag blir så sjukt imponerad av denna typ åtaganden. Önskar jag hade en smula mer av den styrkan och modet att kunna göra samma sak....