Minnen från ett operationsbord.

Är lite orolig för en vän som ligger på sjukhus. Hon hade ont i magen. Det visade sig vara cystor på äggstockarna som måste opereras akut.

Huga.

Tre dagar innan jag skulle gifta mig fick jag en cysta på ena äggstocken. Den satt så illa att den fick hela äggstocken att sno sig. Smärtan var helt enorm. Varje gång jag kissade vred sig cystan så det svartnade för mina ögon. Så i stället för att förbereda bröllop satt vi på akuten till klockan tre på natten.

Cystan var bara fyra centimeter stor men läkaren bad mig göra mig redo för operation ändå eftersom den såg lite konstig ut. Så kom det sig att jag låg på en avdelning full av svårt sjuka kvinnor. På en brits. Endast klädd i en tunn pappersrock. Fastande sedan arton timmar. Bakom skynket hörde jag två tjejer jämra sig och jämföra sina feberkurvor. Jag stämde in i klagosången, tyst för mig själv och glömde nästan bort att smärtan börjat klinga av.

Min bedrövlighet visste inga gränser.

Ronden närmade sig. Två läkare skulle avgöra mitt öde: opereras eller gifta sig. De höll i en ultraljudsbild av min lilla cysta när de kom in i rummet och jag rös till under pappersrocken. Redo för skalpellen.

Men läkarna var hur muntra som helst. Den här lille plutten, hehe, behöver vi inte göra något åt. Vi brukar operera cystor stora som apelsiner.

Så kom det sig att jag snabbt rev av mig operationsutstyrseln. Köpte en tårta på vägen hem. Och blev fru.