Fråga 16-19: tennissockor, lösgodis, ilska och tjejer.

Fortsättning på frågorna.


Vad är din konstigaste egenhet? 

Jag har verkligen funderat på det här men jag har ingen aning. Chrille skulle nog säga att det är mitt sätt att drömma mig bort. Jag försvinner verkligen ibland, så långt bort att Chrille inser att han måste vänta nån timme med att tilltala mig. Men jag vet inte om det är så konstigt?

Fatima skulle nog ta upp mina strumprutiner. Att jag kan klä mig ganska snitsigt men alltid toppar med en korvig tennissocka. Hon påpekar alltid mina Kalle anka-fötter. Och ja, jag har en förkärlek för tennissockor. Gillar känslan av frotté mot tårna.

Linda kanske skulle peka på mitt val av lösgodis. Jag väljer alltid de där odefinierbara, grönlila, med smak av både kaktus, nougat och lakrits. Ferraribilar och annat vanligt godis göre sig icke besvär. Färgämnen, ja tack.

Emma skulle eventuellt berätta om min vilja att sitta på golvet. Jag är svag den typen av finess i neandertalstappning; dricka vin ur vattenmuggar, äta med sked och sitta på golvet. Något av det finaste jag vet är att sitta på Emmas köksgolv och prata och klura.

Det finns också en risk att min föredetta kollega och kära vän Erica skulle vilja lyfta min kärlek till ärtsoppekorvar. Världens godaste och billigaste lunch. Blanda ut en korv med vatten så räcker den i två dagar. Ha alltid en burk timjan i väskan att spica upp rätten med och skala en medhavd morot med lunchrummets osthyvel. Voila! Det var min paradlunch i tre år. Tyvärr stod jag mig sällan på den längre än till klockan tre.

Men min pappa skulle nog säga att min konstigaste egenhet är att jag sällan kan äta när andra äter. När han plockar undan från middagsbordet, då börjar jag äta. Så har det alltid varit.

Och jag lämnar alltid kvar den sista tuggan/smörgåsbiten/salladsbladet. Gärna prydligt uppstaplad på gaffeln.


Har du nåt tips på hur man blir av med ilska som ligger lagrat och gror inne i kroppen? 

Ojoj. Det är inte bra med sån ilska. Jag har lite av den men brukar jaga bort det värsta genom att prata med vänner och ta ut mig på dansklasser. Jag tror stenhårt att det går att hantera den där ilskan rent fysiskt. När jag var liten och jättearg på en som gjort mig illa fick jag avreagera mig på stora kuddar och lära mig övningar där jag skulle liksom spjärna emot med hela min ilska som kraft.

Efteråt var jag jättepigg i flera dagar. Det tar så mycket energi att vara arg, jag tror att kroppen har en massa små muskler som ständigt är spända för att hålla det inne. Och sen, när man ger efter, finns massor av energi över till annat! Samma sak hände när jag gick på självförsvar för några år sen, fick lära mig att skrika jättehögt och sparka allt jag hade. Den där urkraften! Den tror jag är bra.

Gråta är också bra. Och skriva. Och kanske kontakta den man är arg på? Eller kanske inte.


Tycker du om att vara ensam och vad gör du helst då?

Jag tycker mycket om att vara ensam. Går ofta långa ensamma promenader med musik i öronen. Fikar på café ensam ibland. Passar på att ha en ensamkväll när Chrille är bortrest.

Det där är verkligen jätteviktigt för mig. Om jag inte får vara ensam hemma ibland har jag svårt att känna mig hemma där jag bor. Det händer att jag ber Chrille gå hemifrån så att jag får några ensamtimmar i lägenheten. Och han är så ljuvlig som aldrig ifrågasätter, alltid förstår.


Vad är det bästa med att vara tjej?

Att jag slipper förhålla mig till machokulturen. Att jag kan vara känslig, analyserande och kramas med mina vänner utan att någon raljerar över det.

Och gemenskapen tjejer emellan. Samförståndet. Att det finns en tradition bland tjejer att samlas kring syjuntor, bokklubbar, tjejjourer och cafébord - på ett helt annat sätt än bland killar. Kraften i att få vara en del av det.

Att ha bröst! Bröst är snyggt. 

Och det hisnande i att få bära ett barn.