Att markera sitt hat.

Jag drabbades plötsligt av en rädsla för att ni ska tro att jag försöker vara den perfekta tjejen. Som räddar världen och vars sämsta egenskap är att jag älskar folk för mycket. Som skickar heta sms till min man dagligen och är för ödmjuk för att tackas av på ett jobb där jag slitit i nästan fyra år.

Därför ska jag berätta vad som hände igår.

Vi har en ny städgrej. En svamp som sitter på en stav och som viks ihop när man drar i en spak. Då vrids svampen ur.

 Såhär.

Jag hatar den ur botten av mitt hjärta. För det första skjuter svampen bara runt smutsen på golvet. För det andra viker den sig aldrig rätt. I stället skjuter mitten av svampen ut sig själv och lägger sig som ett klumpigt veck. Resultatet blir att mitten är superurkramad medan kanterna är dyblöta. Ni förstår säkert allihop vilken usel städning som följer efter ett sådant felveck.

Därför måste jag pilla in fingret i svampen vid varje urkramning, för att se till att den viks rätt.

Det är helt oförsvarbart. Ändå hävdar Chrille att han tycker att städgrejen är JÄTTEBRA. Den bästa han haft. Bättre än en mopp.

Igår tröttnade jag på att vara förkyld och bestämde mig för att städa hela lägenheten. Det slutade såklart i misär. Höger pekfinger förvandlades till ett platt russin efter ett tiotal misslyckade vikningar. Till sist ramlade den blå pluppen längst fram av och jag var utom mig av raseri.

Då skulle Chrille visa att problemet låg hos mig. Han lagade pluppen och drog i vikningsspaken för att visa hur lätt han kunde manövrera den. Sådär sa han och lämnade över staven. Det var bara det att svampen hade vikt sig.......fel!

Utan att han märkte det! Lyckan var total. Ditt as! skrek jag, fast inom mig bubblade triumfen.

Som straff städade jag resten av lägenheten skitdåligt. Skyfflade väta och damm runt på golvet och lämnade smutsblöta kanaler efter mig i varje rum. Bara för att visa hur uselt svamphelvetet var. Och att jag hade rätt.

I morse när jag såg resultatet i dagsljus, kändes inte aktionen lika storartad.