2010-02-07

Hemma

Som alltid var det plågsamt att åka från Köpenhamn. Jag gråter alltid när jag ska betala busschauffören på vägen till flygplatsen. Gråter för att min kropp bara inte vill lämna.

Det är märkligt det där, att jag har som ett annat liv där nere. De som känner mig vet att jag försvinner dit ibland, helst ensam och med ett ganska otydligt uppdrag; jag vill vara i samma rum som min farmor, gå längs vissa utvalda gator med hög musik i öronen och äta rågbröd med tjocka lager köttpålägg. Det är mina krav.

Sen vill jag smyga runt på Nörrebro, gå längs sjöarna till Strögets bakgator och ända ner till Nyhavn. Fortsätta upp till Christiania om det är sommar, sätta mig på Nemolands tak. Andas in det sötklibbiga, sunkiga. Jag måste dit ibland. Till Amager, Christianshavn, Rådhusplatsen och Vesterbro. Men minst 50 procent av upplevelsen är ren nostalgi.

När jag var 17 åkte jag till Danmark tillsammans med min vän Line. Det var då allt började. Line och jag delade vapen och kudde och jag höll ständigt en hand tryckt mot hjärtat. Allt kändes så mycket. Vi var förälskade i danska och skånska män, sjöng högt på gatorna och levde på billigt vin och frysta grönsaker, axel mot axel. Delade samma musik, samma dofter, samma upplevelser av staden, språket och ljuden. Vi spelade i samma film och den skakade oss.

Jag, den sommaren.

Nu återvänder jag till de där platserna, på ett ganska tyst och inåtvänt sätt. Jag kikar in på gator och caféer och tänker där vill jag vara. Men jag går nästan aldrig in. Behöver inte det, jag har annat som skakar mig nu. Det är som att en del av mitt liv har fortsatt där nere, i skräniga bodegor, på Sankt hans torv och i S-togens rökvagnar. Och jag åker dit och tittar till det ibland.

Jag och Line lever inte längre axel mot axel. Men vi har Köpenhamn, alltid.

Soundtrack:

Inga kommentarer: