2014-02-13

Hon är så pinsam när hon kryper

Min dotter är väldigt tidig. Det vill säga att hon är fysiskt stark och motoriskt utvecklad. Det är inget vi har strävat efter, hon har bara varit aktiv och ivrig från första början. Nacken är stadig sedan länge, hon står och går med stöd i händerna, griper träffsäkert efter leksaker och kravlar långsamt framåt när vi lägger henne på mage. Hon hoppar som en gummiboll när hon hänger i hoppgungan och idag bytte vi från liggvagn till sittvagn eftersom hon inte accepterar att ligga ner längre. Trots att vagntillverkaren tycker att man ska vänta minst sex månader. Hon är fyra och en halv.

Många kommenterar hur stadig och motorisk hon är, framför allt föräldrar till bäbisar i samma ålder. Och vad säger jag då. Jo några av följande repliker. 

Verkligen. Men det är ju så olika, hon kommer säkert att vara jättesen när det gäller andra saker.

Stadig? Jovars. Men inte mer än andra fyramånaders tror jag säkert.

Ja, tänk vad jobbigt det blir om nån månad när hon kryper runt överallt. Då är det lättare med din bäbis, som sitter så lugnt där hon sitter.

Ja usch vad bråttom hon har

Bara att skriva det här inlägget känns pinsamt och vräkigt. Jag vill inte dra det så långt som att jag skäms. Men det är som att jag URSÄKTAR hennes beteende. Tonar ner det. Så himla sjukt. Hennes framgångar, hennes livsviktiga steg mot självständighet.

Vad är det???

Jag tycker inte om när föräldrar framhåller hur smarta och starka just deras barn är. Men skillnaden mellan det och att ta emot andras uppmuntrande tillrop på ett snyggt sätt - är ju väsenskild. Är jag så rädd att verka skrytig att jag väljer att förminska mitt eget barn? Och: (hemska tanke) hade jag gjort samma sak om hon var pojke?

Nej bedrövligt är vad det är. Härmed avger jag ett löfte till mig och framför allt till henne. 

Aldrig mer ska jag få dig att känna att du måste bli mindre, aldrig hämma dig för att jag fått för mig för att det är smidigare socialt. Kryp så det ryker älskade skatt, jag är strax bakom dig.

5 kommentarer:

Emelie sa...

Jag har också haft svårt med kommentarer om hur tidig och duktig han är. Jag brukar svara att jo det är ju jätteroligt, men sen lägger jag alltid till något om saker han inte kan än, eller något som inte funkar så bra. Som att han skriker om man åker bil, ammar flera gånger på nätterna fortfarande och inte pratar än. För att inte sprida bilden av en problemfri superduktig bebis antar jag.

Det är ju dumt egentligen, för jag vill ju inte att han ska tänka så om sig själv.
Jag vill också bort från alla kommentarer om hur duktig och snäll han är hela tiden. Självklart ska han ha uppmuntran, men det känns viktigare att vara med och skapa någon slags dialog, för han förstår ju vad jag säger nu.

Det börjar bli dags att läsa boken "100 möjligheter istället för 2" igen tror jag.

Sofia sa...

I min förra föräldragrupp pratade vi en hel del sömn. Det var en mamma som alltid satt tyst då och till slut frågade någon henne rakt ut och då skruvade hon obekvämt på sig och liksom pep fram att hennes bebis sov hela nätterna igenom, hade alltid gjort. Hon brukade inte säga det till andra spädbarnsföräldrar, hon vågade inte. (Och mycket riktigt fick hon en ironiserande kommentar direkt.)
Och jag har tänkt på det där så himla mycket sen dess; hur hon inte kände att hon kunde dela med sig av sin upplevelse bara för att den var positiv, att det inte fanns plats för den.

Jag fattar inte, när man får barn blir det sociala samspelet, framför allt med andra nyblivna föräldrar, som en djungel.

Fatima sa...

Men det är så tabu att skryta om sina barn att en liksom pratar ner dem lite istället för att ingen ska tro att det är skryt. Knäppt!

Mvh, en annan mamma till två mycket starka i nacken. Livia gick dessutom själv vid 11 mån.

Anonym sa...

Kära, va fint du skriver!
Jag tycker ju att man ska skryta mycket om sina barn, hoppas det märks:) Allt enligt logiken Gärna distans och reflektion över föräldraskapet, men ingen distans/reflektion/objektivitet i förhållandet till barnet. Mitt inlägg - tillägg - är att att föräldrar i allmänhet borde skryta mer holistiskt. Dvs skryta både om sånt som barnen gör extra bra och sånt de gör alldeles helt normalt bra. Och såklart sånt de har skitsvårt för men ibland lyckas med ändå. Appropå, idag var det en hemma hos oss som tog sin tallrik från bordet utan att ställa till en scen. Jag är så sjukt stolt över detta helt åldersadekvata och kulturellt förväntade beteende! :)

Kram från Malin

Emma sa...

Hej, hittade just din blogg! Här finns det mycket jag känner igen mig i!

Mitt barn var aldrig tidigt med något första året. Han rullade inte över till mage förrän han var nio månader, var nöjd med att ligga, sitta still längre, kröp nästan inget utan gick direkt, ganska stadigt faktiskt. Jag tyckte det var så himla skönt att få sitta och vila när andra sprang runt med sina barn som bara ville gå gå gå men med stöd. När mitt barn kröp, gick, rullade så var jag Sååå stolt över honom och tyckte han var bäst ändå trots att andra gjort allt detta mycket tidigare! Dessutom kunde jag tycka det var skönt med de som haft tidigare utveckling, då är de experter och man kan fråga om råd. :-)

Det är verkligen trist att vi inte ska kunna glädjas åt varandra. Enda jag inte orkar med är när folk pratar mycket om hur bra deras barn sover, något mitt barn aldrig gjort. Okej att du säger det liksom men don´t rub it in! :-)

Summa! Gläds med ditt barn och förminska aldrig hens prestationer!! Vi kommer alltid att lära oss olika snabbt, det ena är ej bättre än det andra! Så är det bara! :-)