Heja fuckit-metoden!

För ett dygn sedan hade jag aldrig hört talas om fuckit-metoden (och ingen annan heller kanske). Jag trodde att mitt förra inlägg om att söva skulle generera en och annan kommentar av typen "att amma till sömns är en dödssynd" och "jag tog fajten, nu sover han 13 timmar i sträck". Men så fel jag hade! Nu är jag en ivrig anhängare tack vare alla kloka kommentarer som rasslade in igår. Som de här: 

Jag är övertygad om att ett barn som blir lyssnat på, som får närhet när det signalerar att det behöver det har goda chanser att vara ett lyckligt barn. 

De första 1,5/ 2 åren finns inget som heter bortskämd för oss, han kan inte lägga ihop att jag skriker för att få något. han skriker för att han behöver skrika. jag som förälder tröstar. skulle aldrig låta honom skrika för att han ska somna i egen säng.

 tids nog lär sig de flesta (tjejer) att vara duktiga och ha kontroll. Tänker att om de första åren får präglas av att känna sig sedd, älskad, få behov av närhet uppfyllda ger det ett visst mått av vaccin? 

Vår bebis hade samma nattrutiner som oss, la sig inte förrens vid 23 men sov till 9. Man måste inte lägga bebisen vid 18-19 om man inte vill. 

Tusen tack hörni. Vi har har diskuterat varenda en här hemma och kommit fram till att kramar och fuck it får bli våra ledord. Sen sövde jag henne i bärselen och läggningen tog en kvart. Och tidigt i morse när hon låg och stånkade fick hon sova med näsan i min armhåla trots att jag är så stolt över att hon sovit i egen säng sedan start (inte av duktighetsskäl, utan för att jag mår bäst av det. Eller lite av duktighetsskäl förresten). Fuckit-metoden kan vara det bästa som hänt mitt föräldraskap. 

Jag inser att vi började försöka uppfostra för tidigt. Men så småningom är det ju ändå dags och då hoppas jag på fler smartheter från er.