Och det är så svårt. När ska vi trotsa skriken för att få henne att förstå hur livet ska gå till? Utan att göra henne skärrad eller ge henne övergivnadsångest?
Igår gjorde vi allt fel. Det började med att hon var överstimulerad, hungrig och stimmig. Gröt tänkte vi. Hon får gröt. Gröten hamnade såklart överallt och skriken blev värre och värre. Så vi avbröt grötförsöket och hon fick amma (dåligt och inkonsekvent). Men så tänkte vi: inte kan vi låta skriken styra! Så kom det sig att hela familjen satt på golvet på lördagskvällen och ägnade allt sitt fokus åt att stoppa in kall gröt i den redan mätta (och förvånade) lilla munnen. Sen var det pyjamas på och nattningsrutinen började. Jag lade mig nära och nynnade och höll en trygg hand på hennes mage. Som jag brukar. Men hon var bara missnöjd och korvade sig. Och i stället för att vara konsekventa fick hon komma upp flera gånger, skumpas runt i famnen och slutligen somna med bröstet i munnen (dåligt, dåligt, dåligt). När vi lade ner henne i sängen vaknade hon. Och vi bestämde oss för att köra ett uppfostringsrace. När vi lagt henne i sängen skulle hon inte få komma upp. Då riskerar hon nämligen att lära sig att sängen är farlig och att vi "räddar" henne. Så vi turades om att vagga sängen och nynna medan skriken blev mer och mer desperata.
Det finns en punkt i skrikandet som är omöjlig att missa. Då det inte är missnöjesskrik längre utan ångestskrik. Vi valde att trotsa dem och fortsätta vagga, nynna. Tills det var ohållbart och hon fick komma upp (dåligt) med våta kinder och darrande av gråt (extremt dåligt) skumpas runt lite (dåligt), äta lite mer, leka (dåligt) och amningssomna igen. Vakna igen. Och proceduren började om. Vi gjorde alla fel man kan göra, var inkonsekventa, lät henne skrika för länge och till sist få sin vilja fram. Funderade på att ge henne lite vaniljgrädde från vår havererade efterrätt när nu vår uselhet som föräldrar ändå redan var ett faktum.
Klockan nio började läggningen. Halv ett sov hon i sängen. Säkert alldeles vimmelkantig, precis som vi.
Hörni hur gör man? Hur duktig ska man vara? Hon är fyra månader drygt. Idag träffade vi några andra småbarnsföräldrar som tyckte att vi skulle köra på fuck it-metoden, dvs göra det som funkar lättast. Hur tänker ni?
PS. Välkommen till min mamablogg
7 kommentarer:
Fuckit metoden, alla gånger. Frågan är väl vad ni vill? Om ni tycket det är helt ok att somna ammandes, kör på! Om ni tycker det känns väldigt viktigt att få till en sån dät uppstyrd läggningsrutin, jobba på den små steg i taget. Men jag tror att devisen lyssna på ungen är viktigast. Om ungen har en sån period där närhet är viktigast - då betyder det inte att om ni inte är strikta och konsekventa kommer barnet aldrig somna, vara vaken till ett, sen två sen 4 sen aldrig sova på nätterna alls, vara kung i huset och köra med alla, bli en mini-hitler och hamna på anstalt innan 15 år.
Jag har råkat tycka amning är soft. Ungarna har gillat ammningsmys och har alltid somnat så. Rätt länge. Nu är de 7 och 3 somnar i egna sängar, ibland med sällskap ibland helt själva. Dock inte ammandes längre;) Jag tror inte på dogmer, save one. Att ungen har rätt att bli lyssnad på. Ibland är det mest stökprotester, precis som du skriver. Men det kan också vara ett spädbarns sätt att säga ifrån, och var gränsen går känner vi in som föräldrar. Men jag är övertygad om att ett barn som blir lyssnat på, som får närhet när det signalerar att det behöver det har goda chanser att vara ett lyckligt barn.
Sen tror jag det jag allra mest vill säga är att det där inne i huvudet som säger en att JAG MÅSTE VARA KONSEKVENT NU!!! ANNARS GÅR DET ÅT SKOGEN! JAG MÅSTE UPPFOSTRA BARNET! ska gå och lägga sig. Känns det viktigt att barnet somnar i sängen får man fitta ett sätt som ungen och en själv funkar med. Man kan amma som man vill. Eller nappa, eller flaska. Man kan få somna i soffan för att det funkar när man är bebis. Bara alla får sova på et ok sätt - det är det viktigaste, inte hur, var eller ensam eller tillsammans. Det som funkar för er, dig bebis och pappa, det är bra. Så skit i hur det borde vara, gör så som det funkar och känns bra.
Jag tror på att lyssna på min sons signaler. om han skriker testar jag som ni, mat, ny blöja, amning, bära. nästan alltid hjälper närhet och amning, han är 9 månader. de första 1,5/ 2 åren finns inget som heter bortskämd för oss, han kan inte lägga ihop att jag skriker för att få något. han skriker för att han behöver skrika. jag som förälder tröstar. skulle aldrig låta honom skrika för att han ska somna i egen säng. både min son och vi föräldrar mår bäst om han mår bra. därför somnar han i famnen. enkelt och mysigast.
tips: läs om nära föräldraskap, AP.
Bra namn, fuck it-metoden. Tror nog det är vad vi kör också. Han får vara nära hur mycket han vill, äta när han vill, sova när och var han vill. Gör det som känns/funkar bäst för er. Kram!
Allt du skrev dåligt om tycker jag var sunt och bra, inte det minsta dåligt. Fattar inte hur man ska lyckas med konsekvens och gränser för så små barn, deras behov är väl huvudsakligen trygghet genom alla jobbiga faser och även om det ju logiskt sett skulle kunna uppnås genom uppfostran och rejäla ramar tror jag mer på närhet. Gillar jättemycket Knattetimmen i P4. Och tycker ni verkar vara värsta bra teamet!
Också detta: tids nog lär sig de flesta (tjejer) att vara duktiga och ha kontroll. Tänker att om de första åren får präglas av att känna sig sedd, älskad, få behov av närhet uppfyllda ger det ett visst mått av vaccin? Kan vara helt ute och cykla.
Vår bebis var 4-5 månader i somras. På dagen sov han mest i vagnen och i bärselen (bra pryl, vi har en ergonomisk (manduca) dyr men vi har använt den massor).
Han hade samma nattrutiner som oss, la sig inte förrens vid 23 men sov till 9. Man måste inte lägga bebisen vid 18-19 om man inte vill.
Jag ammade honom nästan alltid till sömns, tills han var 10 månader ungefär. Jobbigt ibland, mysigt oftast. Det funkade för oss, och det gick bra att lära hoom somna själv sedan. När jag inte ville/kunde/orkade amma honom till sömns fick mannen ta vagnen på promenad eller bärselen inomhus.
Jag upplevde att han började uppskatta att träffa andra än oss föräldrar i somras. Vi var på oilka läger och han var med överallt och satt hos alla. Självklart var vi inte långt bort, och han var hos oss mest. Men lite mer stimulans och nya upptäkter på dagarna var väldigt uppskattat. Sitta upp och se välden, bläddra i enkla böcker, träffa andra bebisar och bada.
Gör det som känns bäst och kramas mycket!
Vi ska nu köpa en 90-säng för att få oss en 250-säng som hela familjen kan tumla runt i. Fuck it FTW!
Skicka en kommentar