Humlan i mitt hjärta

I april förra året blev det vårt. Det lilla röda huset på en klippa vid en sjö. Med blåbärsris, trattkantareller och tallar på den vanskötta tomten. En rufsig syren, vildhallonbuskar och rabarber som bara väller fram. En brygga som skevar och är hal. Täta skogar runtom men också sörmländska ekbackar, åkrar och får. 

Vi började leta sommaren innan. Det blev projektet som distraherade oss från barnlösheten. Varje söndag laddade vi termosen och åkte på utflykt till olika sommarstugor som var till salu. Vägde sjönära mot hästhagar. Sommarstugeområde mot ödslighet. Vintervatten mot öppen spis. Torp mot bekväma lådor i 70-talssnitt. Länge trodde jag att jag ville skrapa fönster på en gammal lada. Men sen insåg jag att torplivet inte var min dröm. Jag är inte så intresserad av hus. Det är inte det som är grejen.

Och så fastnade vi för Humlan. Slog till. Med magarna upp och ner.

Att köpa sommarställe är ett allvarligt hot mot identiteten. Unga människor köper inte fritidshus utanför Flen, de åker till Vietnam. Det är en ynnest, ett fett privilegium att köpa detta. Men också: sista spiken i normkistan. Vi var gifta, vi väntade barn, hade fasta jobb och bostadsrätt, bil och nu även ett sommarställe. 

Kommentarerna lät inte vänta på sig. "När skaffar ni vovve då?" "Nu är ni väl ändå lyckliga när ni köpt hela paketet". Sarkasmerna. Och mitt standardsvar: Ja det är stereotypt, jag vet. Men jag hoppas att du ser mig som större och mer än så. Mer än äktenskap och fastigheter.

Det är lätt att vilja inbilla sig att vi köpte sommarställe av HELT andra anledningar än alla andra. Att vi står utanför medelklassnormen. Men så är det inte såklart. Vi hade råd. Vi ville lukta på granar och flyta i en sjö. Fylla frysen med vinbär och svamp. Vi valde det livet av samma anledning som många andra med samma förutsättningar som oss.

Här ska vårt barn åka pulka ner för klippan, här drömmer vi om att våra vänner ska sitta och läsa i skuggan och skratta över en grill. Här ska vi se solen gå ner över sjön och sitta på ljugarbänken och vara alldeles tysta. Precis som ett gammalt par.

När jag skriver det här sitter jag i vårt lilla gästhus klädd i fleece med mystisk företagslogga och mjukisar nedstänkta med målarfärg. Än så länge bor vi på nio kvadrat utan rinnande vatten och vi kissar i snön bakom granen. Min dotter sover middag i dubbelsängen. Snart ska vi stoppa ner henne i vagnen och gå ut och utforska snön. Jag ska forcera de oplogade stigarna samtidigt som jag funderar på hur vi ska häva patriarkatet och bygga upp välfärden igen. Hämta styrka och samla mig. Vinka till det gamla paret med carport längre ner på gatan och kanske ringa min farmor. Skotta bakom bilen så att vi kan åka hem i eftermiddag. Diska i kokt sjövatten. Säga hejdå till Humlan för den här gången. 

Jag hoppas att många vill komma hit och hälsa på.