2012-12-16

Om instagram, barnamord, trötta makaroner och pepparkakeland. Och ordet IDYLL.


Enligt DN är Newtown en "Idyllisk småstad som förändrats för gott". Ordet idyll förklaras inte närmare, men vi vet väl alla vad det betyder? En stad med söta, rika barn, ärtiga gräsmattor och sopade trottoarer. Och där borde ju inget hemskt hända. Hemska saker händer bara på andra ställen, utanför idyllen. Där barnen är feta och slöa, loftgångshusen slitna och parkbänkarna sönderslagna. Där kan 20-åringar rusa runt och massmörda barn utan att någon idyll raseras.

Ordet idyll gör mig mer och mer illamående. Det är så förljuget. Det fryser ut och stänger in. Det andas nymålat, hembakt och vårprimörer. Det ger en förhoppning om att: inom idyllen händer inget ont. Men även bakom villaväggar dricks det för mycket. Där pågår våld och övergrepp. Där växer frustration och sjukdom. Förutsättningarna är bättre, men strukturerna ofta desamma.

Min mamma har alltid jobbat inom barn och ungdomspsykiatrin, både i socialt belastade områden och i Stockholms grädda. Det har varit viktigt att höra henne berätta om den misär som kunde pågå bland 600-kvadratmetersvillorna. Där kämpade familjer för sin överlevnad. Men det syntes inte lika tydligt genom de spröjsade fönstren. Bakom den knoppande häcken.

Ett massmord på barn är såklart alltid förskräckligt. Men vi gör det inte bättre genom att påstå att det slog ner i idyllen. Det är samma sak som att säga att: OM det händer, borde det hända någon annanstans.

Men idyllen är svår. Den gäckar mig jämt. När jag firar semester tänker jag bara på alla som har det härligare. Som valt rätt. En soligare del av landet, en mer prisvärd resa, välsittande shorts och längre nätter. Som beställer in pasta med spänst medan jag tuggar på trötta makaroner. Jag ser bilder på rosé i motljus, skrattande ansikten med pannorna vinklade mot varandra i euforisk förtrolighet. Och jag tänker på mina egna vinkvällar. De som kan bli trötta och tidiga, sluta i hårda ord, vara stela, bräkiga, långsamma eller gå över alldeles för fort. Jag förhåller mig till idyllen. Jag tänker: hade ni bara druckit vin med någon annan än mig hade idyllen kanske infunnit sig. Skratten, de livsförändrande samtalen och det perfekta ruset.

Glöggbilderna på instagram påminner mig om all glögg jag inte druckit. Om att någonstans, finns det Ernst-dukade julbordet. Den samlade familjen där inget inget skaver. Julstämningen utan döstunder och obesvarade sms. I idyllen finns ingen ängslan. Inget utanförskap. Inga barnamördare.

Idyllen är nostalgisk och stel. Den är lättkränkt och måste ofta skyddas till vilket pris som helst. Det finns till exempel ingen plats för barn som är fundersamma över sånger om gubbar från pepparkakeland och den eventuella kopplingen till deras eget ursprung och hudfärg. Det verkar heller inte finnas plats för eftertanke kring de rasistiska symbolerna som kan finnas i våra traditioner. Som den svarta dockan i Kalle Ankas jul. Utan att intressera sig närmare för varför dockscenen klippts bort av Disney, börjar massor av folk att raljera och desperat försvara sin idyll. Sin rätt att hålla den årliga Kalle Anka-timmen intakt, även om den är desperat behov av uppdatering. Det har gjort mig så ledsen att följa juldiskussionerna i sociala medier den senaste tiden. De utstrålar: kom inte hit och utmana vår bit av idyll-kakan. De har fått mig att undra: vad är det för ordning som är så viktig att upprätthålla?

Och tänka:
  1. Det är ju aldrig svartvitt. Även Ernst-jularna och rosénätterna har sina sprickor. Och även idyller måste granskas i hörnen. Det är vi skyldiga oss själva och varandra.
  2. Det kanske inte går att skriva om massmord, instagram, julbord och Svensson-rasism i samma blogginlägg men det känns helt omöjligt att inte dra parallellen.
  3. Så länge folk är så ignoranta att de utan vidare tar strid för pepparkakor och filmsekvenser utan att vilja förstå nyanserna - finns ingen idyll för mig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra text! Och hög igenkänning...
/Sophia

Anonym sa...

Tack för det här inlägget! Jag har också varit så ledsen över den senaste tidens debatter om pepparkaksgubbar, Kalle Anka, och lucia i kyrkan. Känns som att så många har anammat SD:s offerkofta och känner sig hotade och kränkta så fort någonting de gillar, utövar eller vuxit upp med synas av ett par andra glasögon. Jag sa också negerboll några gånger när jag var fem. Sedan upplyste någon mig om att det är förolämpande för många, så jag ändrade mig, jag insisterade inte på min gudagivna rätt att fortsätta använda ordet utan att någon ska ha rätt att ta illa upp.

När ska folk anamma lite ödmjukhet och FATTA att det INTE är jag som vit svensk som har rätt att avgöra om människor med mörkare hudton ska ta illa upp av en karikatyr eller inte. Så trött på detta, och har varit så deppig de senaste veckorna av hur omedvetna människor kan vara om hur privilegierade och normgivande de är, och att de inte automatiskt har rätt att läxa upp andra som inte har samma tur.

Kram till dig!

/Bello