Avståndet mellan ögat och pannan

Jag har spenderat nästan hela dagen i väntrum på olika akutmottagningar. Det är ingen fara med mig, jag har bara något så exotiskt som bihåleinflammation och en inflammation i vänster öga. SAMTIDIGT.

- Näe. Oj. Det här får jag skicka vidare. Det blir ögonakuten för dig, sade läkaren på vårdcentralen och såg nästan skräckslagen ut.

Och jag förstår henne. Det finns nämligen inte en läkare i hela Storstockholm som kan tänka på ögon och pannor (jag har skitont i pannan) samtidigt. De ligger helt enkelt för långt ifrån varandra.

Så kom det sig att jag köade i tre timmar på ögonakuten. Det är helt omöjligt att inte reflektera över den svenska sjukvården efter den upplevelsen.

På min vänstra sida satt en farbror och sade mhmmm på ungefär var tredje utandning. I olika melodier. Mmmmhm. Hmmmmh. Mmhmm. På min högra sida satt en annan farbror som såg så illa att han konsekvent placerade handskar och keps i mitt knä. Framför mig tronade en dam som snöt sig med långa, tröga tag samtidigt som hon stirrade på mig med vidöppen, grumlig blick. Jag gissar att hon var blind (och i slutfasen av en ganska besvärlig förkylning), annars hade det varit ett helt orimligt beteende.

Ganska ofta behövde farbröderna fylla i ett formulär, en helt vansklig uppgift eftersom de inte kunde se. Då blev personalen superstressad och tvingade sina patienter att dra sitt sjukdomstillstånd muntligt, inför hela väntrummet.

- Jag har fått svårt att känna igen mina barnbarn, viskade en gubbe, vänd åt det håll där han trodde att en sköterska stod.

När jag väl fick komma in till (den enda tjänstgörande) läkaren möttes jag av beskedet att jag har en inflammation i ögat.

- Men PANNAN, den kan jag inget om, du kanske kan gå till vårdcentralen?

Besöket landade i att jag skulle gå till medicinakuten och köa (ca sju timmar) för att skickas vidare till röntgenkön (fyra timmar) och sen ta med mig papperna till ögondoktorn, men först köa en stund till honom igen såklart.

Då tog jag bussen hem. Nån måtta får det vara på pannundersökandet. Först köade jag dock i 40 minuter på Apoteket, som inte hade någon av de tre mediciner jag fått utskrivna. Och inte heller kunde se om något annat apotek hade dem, eftersom de andra apoteken ägs av andra företag.

Okej.

1. Jag beundrar verkligen alla sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden som jobbar och kämpar inom akutsjukvården. Varenda en. Ni är fan hjältar!
2. Varför finns det aldrig fönster i väntrum? Så otroligt psykande i kombination med ovissheten om när ens namn kommer att ropas ut. Timmar av kissnödighet och trängsel i fönsterlösa rum alltså.
3. Snälla, sänk inte skatten ett snäpp till.