Alex Schulman for jämställdhetsminister?

(Jag har bloggat om Alex Schulman tidigare, kolla här och här.)

Augusti 2012. Alex Schulman är med i Svt-produktionen "Här är ditt kylskåp". En kock ska laga middag på det han hittar hemma hos Schulman, samtidigt som det görs ett porträtt av honom på stan. Kocken lagar makaronipudding och samtidigt sitter Alex på kafé med Antikrundan-Anne, tittar ut över tulpaner och pratar om hur det gick till när hans pappa överförde sin dödsångest till honom. Han berättar att han är orolig att han inte ska älska barnet som ligger i hans frus mage.

Samma vecka sänds podcastavsnittet där Alex berättar om hur han med hjälp av sin terapeut hittat tillbaka till sitt första trauma. Och hur han börjat ta hand om den 4-årige Alex inom honom. Medan kompisen Sigge snyftar av sinnesrörelse berättar Alex om hur han tidigare i veckan satt med sin dotter på Seven eleven och grät för att han tyckte så synd om sig själv som barn.

När Alex blev kär i sin fru Amanda skrev han en bok om de första dejterna, om den första kyssen, det överraskande positiva graviditetstestet. Han har berättat om ögonblicket han fick sin pappas dödsbesked, suttit i sin egen tv-show och beskrivit ångestlätena som kan väcka hans dotter på nätterna och berättat i sin podcast om hur han blir äcklad av att titta på sin egen kropp. Den är vidrigast av allt. Gud vad det här är hemskt för min fru, säger han.

Jag vet att Alex trivs med att bajsa en stund innan han lägger sig i badet. Att han är orolig för sitt nattliga drickande av "whiskeypinnar" och att hans pappa en gång slängde honom mot en frusen åker. Han är också helt öppen med hur han kan känna sig utanför och underlägsen de tuffa killarna (Filip och Fredrik).

Jag har aldrig sett eller hört något liknande. Det är så extremt fängslande att följa Alex. Han formulerar sig så briljant, levererar den bästa sortens välformulerade sårbarhet. En stureplansman i medelåldern, klädd i sval kostym och med ungefär en miljard följare, som bökar runt med mansrollen inför ett hav av flashbacksnubbar och småstadsmammor. Som stammar, fläker ut sin egen terapi och ler offentligt åt sina egna tillkortakommanden.

Det är något helt nytt som händer, tänker jag. Något bra. Det måste väl vara bra?

I Värvet-intervjun med Jessika Gedin pratar hon om rädslan att anekdotifiera viktiga händelser i sitt liv. När man berättar en god historia handlar den inte längre om en själv utan om den som lyssnar. Och jag vill inte göra min pappas död till en historia, säger hon och berättar att hon väger mellan det hon kallar för uppriktighet och girighet efter sympati. Att profitera på sin egen historia i stället för att spara den till de allra närmsta.

Min egen terapi var det mest intensiva och livsavgörande jag varit med om. Tänk om jag varit vid sidan av mig själv hela tiden, skapat små berättelser av det jag var med om, ramat in dem i ramar som passar åskådarna. Det hade inte varit bra.

Men det är så effektivt. En blogg/podcast blir inte intressant förrän den är personlig, bjussig, köttig. Jag har själv verkligen rotat runt i mitt eget kött för att väcka er uppmärksamhet. Det är ofrånkomligt om man vill nå fram, ända in. Jag håller fast vid att det är modigt och viktigt att berätta om sånt som svider på riktigt.

Det anses fortfarande mer fint och ärofyllt att prata om känsliga grejer i dåtid. Att säga jag hade ångest i våras och inte jag har ångest just nu. Det är stort att kunna formulera våndan man känner idag och göra sina tankar tillgängliga just när de brusar som mest. Det gör Alex.

Jag är inte ensam om att vara fängslad av honom. Han är en av Sveriges mest hyllade och framgångsrika personer just nu. Men vad händer med oss? Vad är det för gränser Alex ruckar på?

Jag har inget svar. Men några reflektioner:

1. Jag går igenom en livsavgörande process just nu som jag väljer att inte blogga om. Delvis på grund av det Gedin säger och delvis för att inte uppfattas som vräkig och gränslös. Trots att jag tycker att det ska pratas mer om livsavgörande processer.
2. Jag blir enormt kittlad av alla sorters dokusåpor. 
3. Jag önskar att det fanns fler underhållningsvärden i vår samtid än igenkänningsfaktorn och skadeglädjen.
4. Alex Schulman har gjort mer för jämställdheten i Sverige än vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni någonsin har gjort. (Ja, även fast han hånar genusdagis).

En bild som får Alex att gråta av kärlek.