Att färdas femton år tillbaka i en tunnelbanevagn

Jag står vid Skanstulls tunnelbanestation. Ska ta tunnelbanan till min barndomsort, Bagarmossen, för att fira valborg hos en vän. Den sträckan har jag åkt ungefär en miljard gånger förut. Till och från gymnasiet, till och från dansträningen, till och från kärlekarna som alltid bodde i andra änden av stan. Det känns fint att åka ut igen efter några års paus. Eftersom både mamma och pappa flyttade därifrån för åratal sen har jag sällan ärenden till Bagis.

Tunnelbanan kommer. Jag kan nästan höra på skrapet mot skenorna att det är skarpnäckståget som dundrar in på stationen. Går in och sätter mig på ett av de bruna plyschsätena. Säkert har jag suttit på samma säte, på exakt samma tyg, en miljard gånger förut.

Plötsligt händer något i min kropp. Det är ett rent fysiskt minne. Strålar som skjuter ur magen ut i axlarna, vidare mot nacken för att landa med ett brak i bröstet. Jag har satt mig fel.

När man åker tunnelbana till Bagarmossen, ska man sätta sig i slutet av tåget. För att vara i den vagn som hamnar närmast rulltrappan och utgången när tåget stannar. Alla som sitter längst fram i tåget går nämligen alltid av vid Kärrtorp. Där töms plötsligt även den fullaste vagnen på folk och de som blir kvar under resten av resan är antingen orutinerade, dumma eller farliga. Oftast det sistnämnda tyvärr.

Nu kommer de tillbaka till mig, rutinerna. Hur jag brukade springa mellan vagnarna för att vara där det fanns mest folk. Hur jag periodvis aldrig satte mig ner, av rädsla för att hamna i samma bås som en farlig man. Hur jag stod vid Svedmyra och lät tunnelbana på tunnelbana passera utan att våga gå på. För att det satt för få människor i vagnarna och för att dem jag såg var potentiellt farliga. Hellre stod jag kvar ensam på den mörka perrongen än åkte ensam i vagnen med en enda av dem jag såg i vagnarna som passerade.

Nu kanske det verkar som att jag var helt paranoid. Det var jag också. Uppfylld av skräck efter att ha hamnat i ett gäng bökiga situationer. Drogade män som lade huvudet i mitt knä. Upprymda farbröder som drog ner gylfen och runkade så snart dörrarna stängts och tåget börjat rulla. Män som sneglade och viftade med tungan, tryckte sina lår mot mina från sätet bredvid eller utnyttjade trängseln till att gnida sig mot min jackärm. Inget farligt, men nog så läskigt.

Och jag hade inga redskap att hantera sånt bök. Inga ord för det, ingen beredskap. I stället skämdes jag. Tryckte naglarna mot handflatan och berättade aldrig för någon.

Och så odlade jag mina strategier. Och jag skämdes när jag gjorde det. Tyckte synd om gubbarna med koffert i knät som blev så misstänkliggjorda inför min blick. Men straffet för att slappna av kunde vara så mycket värre. Kunde innebära livslång skam. Så jag satte upp mina egna regler. Som att jag aldrig någonsin skulle hamna i första vagnen en valborgskväll mellan Kärrtorp och Bagarmossen. Aldrig.

Men det är exakt det jag gör nu. Tio år senare, full av redskap och tom på skam. Stark rentav, snart 30 år gammal och stark som elfenben. Därför förvånas jag över rädslan som ändå övermannar mig, illamåendet som pulserar genom bröstkorgen. Jag märker hur min blick vandrar över de andra resenärerna. Gör en riskbedömning för varje person. Korsar benen, spänner låren. Femton år på nytt.

Jag hatar att det var såhär när jag var ung. Att jag inte var fri, att jag var så värnlös och skamfylld. Att min kropp minns det så starkt och tydligt. Alltid: känslan av att vara snygg och snitsig när jag går hemifrån. Hur den känslan byts mot äckel och skam när medresenären betraktar mig samtidigt som han gnider handen mot sitt lår.

Jag gör allt för att lyfta den skammen från tjejer i mitt volontärarbete som jourtjej. Säger: det är aldrig ditt fel, du kan aldrig göra dig skyldig till andras övertramp. Hur du än klätt dig och vart i tunnelbanan du än sitter. Jag säger det med skärpa i rösten, så säker på min sak. Vet att oron för att råka illa ut enligt forskning är farligare än själva risken för att faktiskt göra det. Jag vill stärka tjejer att ta plats i tunnelbanevagnar. Sitta på det säte de har lust att sitta på och veta hur de kan agera om någon gör obehagliga närmanden. Ha mål i mun och styrka i bröstet precis som jag brukar ha. Jag förklarar för dem att den där rädslan har sina rötter i en ojämställdhet. Att det inte är konstigt om det är svårt att ta makten över sätena, för det är fortfarande inte vi som har den. Men att det finns bättre strategier än naglarna mot handflatan. Jag vet det.

Men inte ikväll. Nu är resan mellan stationerna evighetslång. Nu går allt av sig självt, rädslan vet exakt vad den gör med mig, den handlar på rutin. Jag spjärnar emot men misslyckas. En herre i jeansskjorta tittar upp från sin i-pad, en halv sekund för länge. Och jag knäpper den översta knappen i min klänning och reser mig upp, gör mig redo vid dörrarna. Redo att fly.