Jag brukar inte sitta och rasa framför tv:n med krossad ananas i näven. Men den senaste tiden har jag gjort det. Flera gånger.
Anledningen är programmen Chefen undercover och den Hemlige miljonären (same same litegrann). Jag har sett de brittiska versionerna av programmen förut. Den är lite ostiga men ganska fina. En rik man ägnar en vecka åt att bo i lägenhet, träffa utsatta människor som har kämpiga yrken - och chocka dem i slutet genom att avslöja att de är rika. Veckan på fältet förändrar dem alltid totalt. Rikingarna ändrar omöjliga arbetsrutiner, befordrar flitiga tanter och skänker en miljon till någon som saknar en arm.
De svenska motsvarigheterna är dock det löjligaste jag sett. I ett avsnitt jobbar Viking lines VD på en färja i några dagar. Han plockar glas på nattklubben tillsammans med en ung, ensamstående mamma från Fagersta som jobbar 10 dagar i sträck och får utstå sexuella trakasserier varje kväll. Han klättrar upp i regniga master för att byta en glödlampa. Han bökar i lastrum. När han äntligen får chansen att byta blåjeansen mot kostym igen tror man att han ska göra nya scheman, ge servitrisen en chefsposition och 75-årige mekanikern en större hytt. Minst. Men chefen väljer att överraska servitrisen med en FINLANDSKRYSSNING. Mekanikern får åka och hälsa på i en borrfabrik. Någon får äran att stanna och äta en måltid i Helsingfors när Viking line lägger till.
I hemlige miljonären överraskar huvudpersonen en förening för missbrukare genom att ge dem 50 000. Sen sätter han sig i BMW:n och åker hem till tolvmiljonersvillan. Nöjd och alldeles uppslukad av godhet.
Och jag provoceras alldeles sjukt mycket av den bristen på helhetssyn. Hur de kan vara så blinda för sin egen makt. Jamenar BORRFABRIK. Tack för lång och trogen tjänst liksom. Och det här med att ge en check. Kom igen när du verkligen vill förändra något. När du ställer dig på föreningens sida när de äskar pengar av näringslivet. När du investerar en årshyra.
När du bidrar med engagemang och tid. Tar ställning. Inför nolltolerans mot servitris-tafsning, utformar humana arbetstider och premierar dem som bökar i lastrummet året om.
På mitt förra jobb ringde ofta folk som ville skänka gosedjur till barn på kvinnojourerna. Gosedjur och smink. Vi hade kunnat ha lådvis med sånt på kansliet om vi ville. Och det är klart att det är härligt att ge en mjuk kanin till en liten som just upplevt trauma och lever gömt.
Minsann är det mysigt med fadderbarn som skickar teckningar från Kongo, att skänka 200 via telefonen medan Måns Zelmelöw skriker euforiskt på nån tv-gala, klart man vill ge en check till en förening som går på knäna. Om man får lämna rummet sen.
Problemet är att det är så få som vill ge det där som inte ger snabba godhetskickar. Min fördom säger mig att det är samma personer som vill skänka mjuka kaniner och måltider i Helsingfors - som sitter runt sina egna middagsbord och säger: jag tycker att det ska löna sig att arbeta och som helst skulle betala 0,2 procent i skatt.
Så länge folk faller utanför samhället, förlorar sjukpenning och värdighet, mister alla chanser att komma in på bostadsmarknaden. Så länge psykvården stramas åt, biståndet bantas, vården säljs och ribborna höjs.
Så länge folk inte vill anstränga sig att förändra det. Så vill jag inte se ett gosedjur till.
10 kommentarer:
Wow. Jättefint!
(Men det är klart att "många bäckar små" och så vidare, och en liten nalle är bättre än ingenting.)
Såg ett av de svenska avsnitten och blev så beklämd och förbannad att jag lovade att aldrig titta igen. Varför ens vara med om man iallafall inte tänker göra skillnad? Den där kryssningen och fabriken är rena hånet.
Håller så med dig, om fler kunde tänka så. Framför allt tror jag att du sätt ord på hur många känner.
C: Ja, många bäckar små, absolut. Men det stör mig när folk nöjer sig med att lägga sitt engagemang på nallar och dyligt.
S: Ellerhur!
J: Tack för stödet.
Här hemma har vi precis rensat lite i dotterns rum, en hel del saker som då blir över. Säkert en och annan kanin... Tänkte att det vore bra om sakerna kom till användning och frågade dottern om vi kunde skänka sakerna till barn som har det jobbigt. Min tanke var att ringa kvinnojouren och fråga om det fanns något behov av dotterns saker. Nu vet jag inte, på något sätt har du verkligen fått mig att känna mig dålig helt utan anledning.
Åh. Jag vill verkligen inte att du ska känna dig dålig. Skicka nallarna till en kvinnojour, det är säkert uppskattat. Min frustration ligger i att folk verkar tro att de faktiskt gör skillnad med sina nallar. Och att så få är beredda att göra mer än så.
Åh vad jag känner igen det där med nallarna & kvinnojouren :o) en sak är det kanske när vanliga "svenssons" skänker sina nallar...men kvinnojouren jag tillhör samarbetar med ett företag,som hjälper till när det t.ex. behövs nya möbler till det skyddade boendet osv. Vilket är superbra! De startade dock samarbetet med att skänka hundratals gosedjur strax efter jul, då kontoret & boendet redan var översvämmat av nallar från allmänheten....och det var nallarna de lokala tidningarna gjorde rubriker av "****** skänker si och så många gosedjur till kvinnojouren".
Jag tror som så, att det är inte förens man börjar engagera sig som t.ex. volontär som man får en verklig uppfattning om hur läget för de här människorna faktiskt ser ut och vilka som är deras egentliga behov. Så, tanken är ju många gånger väldigt god även om den kan verka lite banal i sammanhanget för oss som har de utsatta framför näsan dagligen.
tycker dock det är lite vidrigt att volontära också, liksom "Hej jag är vit, jag är här för att rädda de stackars fattiga".
sååå vad ska man göra då? vad gör du?
tycker dock det är lite vidrigt att volontära också, liksom "Hej jag är vit, jag är här för att rädda de stackars fattiga".
sååå vad ska man göra då? vad gör du?
Saso watashi zuciz washi tawashi!!
Skicka en kommentar