Den senaste veckan har min jacka känts lite extra luftig. Där den förut var svår att knäppa skulle jag nu kunna få plats med ett mindre husdjur om jag ville. Jag har funderat på om jag plötsligt avmagrat. Tänkt att jag nog burit tunnare kläder under jackan än vanligt.
Det var inte förrän jag hittade ett rosa mobilfodral av märket Gudrun Sjöden och en obscen mängd snorpapper i fickan som sanningen slog ner som en bomb. Det är inte min jacka. Det är samma modell, men en storlek större. Jag har någon gång, under senaste tiden, spatserat iväg från något ställe i en annan persons ytterkläder.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har skickat ut ett skrikigt massmail till hela jobbet utan att få svar. Såhär i backspegeln inser jag att jag ÄLSKADE DEN JACKAN. DET VAR DEN BÄSTA JACKAN JAG NÅNSIN HAFT. Men jättepåsen till jacka som nu hänger i min garderob vill jag inte veta av. Någon annan har torkat näsan mot ärmen. Rivit upp maskor i sömmarna.
Har absolut inget emot att köpa kläder på second hand men det här känns som att jag vadat längst in i någons garderob, dykt längst ner i någons smutskorg.
I stället går jag runt med en jättekall liten yllesak som Linda konfiskerade 2006. Och väntar på den sibiriska kylan som givetvis behagar dyka upp just den här veckan. Har tyckt helt omåttligt synd om mig själv hela helgen.
Tills jag läste det här inlägget, föll i gråt och landade i att det finns vidrigare grejer att ta itu med.
3 kommentarer:
Nä, nu börjar jag grina. Vilket jävla skitsamhälle. Tur i alla fall att jag fick skratta innan. Även om jag fattar att det måste vara kallt och jobbigt. Men formuleringen: ett mindre husdjur. Hahaha. Jag tycker att du ska köpa en liten mink. Alternativ en minigris. Kanske en iller?
Ge bort jackan till en vän som är av en något större storlek ;)
K: Iller!
F: Vill du verkligen ha denna slitna jättepåse till jacka?
Skicka en kommentar