Vilka Schulman-diskussioner det blev! Tack för alla länkar. Jag slits såklart mellan kärlek och hat. Eller, ja, snarare djupa suckar och jazzhands.
Tycker att Alex inlägg om överskattningen av bloggars inflytande är lite overkill, men har samtidigt en intressant poäng.
Jämförelsen mellan orakade armhålor och ärselhål - djup suck (men det var ju brorsan som drev den hållningen). Samma sak med raljerandet kring genusdagis. Och ganska onödigt att skriva detta om Underbara Clara (som om han dessutom inte visste vem hon var! Megasuck):
Hon är feminist, tror jag. Har Amanda skitit i det feministiska blå skåpet eller är Clara lite väl "känslig"? Jag håller i alla fall på min fru. Hon verkar mycket speciell, denna Clara. Jag läser i hennes blogg att hon fått barn. Hon vill dock inte säga vllket kön barnet har, om det är en pojke eller flicka. Hon tycker inte att det är viktigt. "Det är en unge och den är frisk", konstaterar hon. HA HA HA! Festligt!
Det är lurigt det här. Mitt nyårslöfte inför 2012 är att bli mindre dömande. Älska även den som formulerar sig klumpigt, kommer med ogenomtänkta argument och hävdar att alla tjejer väljer prinsesskläder helt utan påverkan från omvärlden. Vara stor i det. Tydlig i hur jag tänker men ödmjuk och öppen. Se människor som isberg, FULLA av sidor och nyanser.
Jag tycker att min brors kommentar på fenomenet Alex Schulman var så genomtänkt och nyanserat att jag citerar den rakt av:
Mitt intryck är att Alex Schulman är en väldigt osäker kille, och att det tar sig flera uttryck. De bra uttrycken är när han erkänner och utforskar sin osäkerhet, de dåliga när han inte gör det. Som en vän av den här bloggen kom jag att tänka på en länk som postades bland kommentarerna till Filip och Fredrik-inlägget, från när Alex försöker passa in i tuffa gänget under Nittileaks:
Sättet att föra sig, sättet att prata på. Han gör sig till. För mig känns det direkt som om jag stött på massor av liknande posörer under min uppväxt. Alex är ingen ball kille, och han borde komma till rätta med det. Istället blir han banal och tråkig. Som när han hånar queerföräldern Clara, till exempel. Hustrun fick ett mothugg - Prince Charming kommer till undsättning.
Det är egentligen helt ovärdigt hans mer intressanta sidor. Precis som många andra som jagar ouppnåeliga manlighetsideal känns han från och till väldigt obekväm i sin roll.
Ps. När det gäller användandet av ordet crackneger har jag såklart inga ambitioner om att vara ödmjuk och öppen alls.
1 kommentar:
Väldigt intressant kommentar av din bror. Håller med! Och - såhär tänkte jag faktiskt mycket kring Filip och Fredrik i början (med i början menar jag när jag började upptäcka dem, vilket är för typ sju år sen), dvs. att de gärna ville vara balla killar, men inte var det. Jag minns särskilt i, det måste ha varit, 100 höjdare, då de hade Kristian Luuk som gäst. Där var det ett supertydligt exempel på att de såg upp till honom som fan och verkligen ville göra ett coolt intryck. Nu har de ju precis som sägs och ses ovan fått status som skitballa, och andra strävar istället mot att bli som dem. Intressant!
Skicka en kommentar