Det händer att folk säger hen till mig i stället för hon. Det gör mig alltid varm i magen. Jag gillar att tilltalas som en människa i första hand och som en person med kvinnligt könsorgan i andra.
Det handlar inte om någon ovilja att vara tjej. Jag trivs i min kropp och i det systerskap jag känner mig som en del av då och då. Jag klär mig i jeans som stramar över rumpan och magen. Kalla, figurnära jackor och jag penslar fransarna dagligen med tjock maskara. Men jag skulle gärna känna mig friare att låta bli.
Och jag är så himla trött på att dela upp grejer och egenskaper och personer i kategorierna manligt och kvinnligt. Det är bara trångt och ointressant. Och vittnar mer om våra kladdiga, gemensamma förväntningar på hur kvinnor och män ska vara - inte hur vi faktiskt är.
Jag gläds och stärks när folk orkar leva utanför facken. När Nicki Minaj gör musik under manligt alter ego. När Agnes funderade på att inte berätta könet på barnet hon hade i magen för några år sedan. När Linus bär höga klackar, för att han känner sig fin och stark i det. När folk berättar festliga anekdoter utan att nämna könen på de inblandade. När Fatimas man i en post-förlossningsförvirrad stund glömde bort att han fått en dotter och ville döpa henne till Noa.
När könet är underordnat och bara människan finns kvar.
Lite såhär: jag klandrar ingen som låter bli att säga hen eller som väljer att köna. Men jag uppskattar dem som pallar att ta vardagskampen.Och jag säger självklart hen till den som önskar att jag ska göra det.
Jag tänker på filmen Ångrarna och de två transmännen som blev helt annorlunda bemötta när de var kvinnor än när de var män. På tjejbebisarna som jag har träffat som redan kallas för lilla dockan och vars hela rörelsemönster tolkas utifrån att de är tjejer. Den lilla rosa toppluvan som får sätta hela mallen.
Jag tänker på folk som under min uppväxt (i bästa välmening) bara FÖRUTSATTE att jag ville ha hårlösa ben, struttiga bröst, uppfattas som snäll och försiktig, klä mig moderiktigt och bli kär i killar. Och hur det påverkade mina val på ett sätt som känns olyckligt i efterhand.
Det vore grymt om samhället någon gång blev så jämställt att ordet hen förlorade sitt syfte. Att blev ointressant om någon är man, kvinna eller något däremellan. Men vi är inte där än. Och tills vi närmar oss målet gillar jag ordet person.
Relaterat:
Och det här sorgliga:
2 kommentarer:
mycket bra skrivet, balanserat i mitt tycke. Dina inlägg är höjdare oavsett det är djupsinniga funderingar eller anekdoter om cykelstöld (som förövrigt var bland det roligaste jag läst). Ha den bästa av helger!!
Åh, du sätter verkligen ord på mina tankar.
Jag är så trött att varje dag behöva försvara min egen kropp, min rätt att ha samma villkor som männen.
Jag klär mig androgynt, jag rakar inte benen så ofta.
Detta kämpande. Denna frustration. Jag faller för killar. Men förväntas vara på ett annat sätt. Jag är inte tillräckligt kvinnlig. När jag säger vad jag tycker, säger folk att jag är arg. Fast jag egentligen bara säger vad jag tycker. Jag vill inte spela på min sexualitet och då anses jag okvinnlig.
Tack för din blogg!!
Emma
Skicka en kommentar