Först blir jag asglad och stolt och dunkar mig själv våldsamt i ryggen. Sen dröjer det bara några dagar innan jag faller ner i ett djupt hål av självtvivel.
Det börjar med att jag får för mig att jag ljög på anställningsintervjun och därför framstod som bättre och smartare än jag är (vilket nog tyvärr har att göra med den här händelsen). Jag inbillar mig att jag förväntas vara expertkommentator, spindel i alla näten och skojigaste kollegan från dag ETT. Märker hur min röst blir tunnare och hur det blir längre till de smarta, välformulerade tankarna.
Sen får jag gränslös separationsångest från det sammanhang jag befinner mig i. Kollegorna jag ska lämna, arbetsuppgifterna jag aldrig ska göra mer. Lunchrummen jag aldrig mer ska värma lådor i.
Och som ett brev på posten kommer nästa vånda på besök: jag kommer aldrig att klara det. Arbetsuppgifterna kommer att vara mig övermäktiga, jag kommer aldrig att haja jargongen eller slappna av på min kontorsstol. Aldrig sladda in genom korridorerna och känna mig nöjd med mig själv, dra internskämt och hitta de godaste knapparna på kaffeautomaten. Och så börjar jag tänka på alla andra som byter jobb utan att blinka. Som kastar sig in i nya, utmanande sammanhang med lätta hjärtan och ett gapflabb på läpparna.
Jag är så himla bra på att säga till andra att de måste tillåta sig att vara nya, små och förvirrade. Att ingen kan göra underverk från dag ett. Att personer som intar en arbetsplats med famnen full av sprillans nya idéer mest är jobbiga. Att det finns en ära i att vara lyhörd. Känna in läget innan man ställer sig upp på möten och skriker och vevar.
Men det är så svårt att tro på det där själv.
När ska man bli av med den där ängsligheten frågade min vän Lisa här om dagen. Och älskade farmor skickar kraft ända från Köpenhamn och mailar hur lär man sig självkänsla?. Jag har en armé av pepp omkring mig och långsamt börjar ängslan att släppa. Jag kan ge den namn och och perspektiv.
Och mitt svar på Lisas och farmors frågor ser ut såhär:
Jag låter våndorna komma och leva rövare i min kropp. Jag säger hej lilla ängslan, är du här igen. Det var ju föga förvånande. Och jag är stor i den, låtsas inte för någon. Jag bloggar om den. Spikar upp ängslan på ett plakat och viftar med det tills känslan falnar.
För det gör den ju alltid.
4 kommentarer:
De som tycks byta jobb med ett asflabb är de som är ängsligast innerst inne.
Jag ska testa din taktik nästa gång jag är nervig och liten, "Hej lilla ängslan är du här igen?".
Jag ska tänka på dig och skicka solstrålar från långt, långt bort och när jag kommer hem igen får du berätta om hur du blivit varm i kläderna och börjat sladda i korridorerna.
du är så jäkla klok och ärlig. jag känner likadant, inte bara i jobbsammanhang, utan i nya sociala sammanhang över huvud taget. men nog är det värst vid nytt jobb; man har ju krav och förväntningar på sig! man får ju lön! jag har dock lärt mig att det alltid brukar ta ett tag, men efter till slut är jag alltid mig själv och har hittat min plats bland kollegorna, och den brukar vara riktigt bra! lycka till!
Så himla sant och fint, jag har ännu inte funnit min plats på jobbet fast jag varit där i flera månader nu, men jag tror på nåt vis att det kommer falla på plats allting. Jag kommer se hur bra jag är och hur trevligt det kan va, o att JAG är med och bidrar till den stämningen. Lycka lycka till på nya jobbet, det kommer gå braa!
Fatima: Kommer att sakna dig!
En Frida: Jag hoppas (och tror) du har rätt.
En Johanna: heja oss!
Skicka en kommentar